Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

20101004

10.57 4/10 2010
Det är då det ringer i min mobil
Tar upp min mobil och ser min sons nummer
Jag svarar men det är inte min son i telefonen
- Hej Jag är Markus kompis och jag undrar om du är Markus mamma?
-Ja svarar jag
- Han ligger här och verkar död…
- Vem är död? svarar jag
- Markus, kom hit direkt svarar Markus kompis
- Ring 112 svarar jag
På en sekund drabbas jag av chock..
Jag ringer Markus pappa, uppger adressen och säger
- Skynda dig! Markus kompis sa att han verkar död…
Chocken drabbar mig och jag vet inte längre vad jag säger eller gör
Långt, långt borta hör jag ambulansen som rycker ut.
Helt plötsligt står min jobbarkompis framför mig
Hon tar tag i mig och säger
- Vi sticker NU! Jag har en bil, ta med dig det du behöver.
Jag hämtar min plånbok och sedan åker vi.
1000 tankar snurrar i mitt huvud. Markus min Markus, jag älskar dig…
Mitt hjärta bankar jättefort. Framme står ambulansen utanför trappuppgången.
Vi springer upp för trappuppgången, men ingen dörr är öppen.
Jag tar fram min mobil och ringer Markus mobil.
Markus pappa svarar. Han har kommit dit före oss.
- De försöker att få liv i Markus just nu. Kom inte in hit!
Du vill inte se det här, säger Markus pappa.
Vi går ut och sätter oss. Jag hoppas att det ska bli bra.
Markus pappa kommer ut och säger
- Jag vet inte om han lever eller inte…
10 minuter senare kommer ambulanskillen han säger
- Tyvärr Markus är borta.
Nu kommer nästa chock, med en ofantlig styrka.
Min son är död. Hur kan det vara möjligt?
Det ofattbara hade hänt.
Min son var bara 17 år.
Chocken drabbade mig. Mina tårar föll.
Mina ben skakade. Det fanns bara en tanke i huvudet.
”Min son Markus är död”
Det är jag, hans mamma som ska dö före honom.
Det är inte meningen att min son, ska dö före mig.
Han som har varit i min mage.
Honom jag har fött fram en molning nyårsafton.
Alla minnen sveper förbi.
Jag står utanför trappuppgången, utanför lägenheten,
där du tillbringade din sista natt, där du tog ditt sista andetag.

Poliserna kommer och tar hand om dessa två ungdomar
som fanns i lägenheten.
Begravningsbilen kommer och ska hämta Markus.
De bär upp en bår och kommer ut med min son.
Ett täcke är över båren.
Jag inser att döden är svår och obegriplig att förstå.
För att kunna förstå, måste jag få se dig.
Jag ber att få se min son.
Täcket tas av och där ligger min son.
Mörkt kortklippt hår, svarta ögonbryn med
sitt vackra ansikte, ögonen är slutna och
hans läppar är lite blå.
Hans ser så rofylld ut, där han ligger.
Det är nästan så man skulle kunna tro att han sover...
Samma kläder, ett grått linne och ett par jeans
som min son hade igår när jag såg honom i livet sista gången.

Mina tårar trillar ner medan jag går fram till båren.
Jag sträcker fram handen och smeker min sons kortklippta hår.
- Jag älskar dig, min son, min lille pojke...
Jag står där en lång stund.
Jag tar farväl av min son.

Du ville bara festa och ha lite kul.
Du tog alkohol och tabletter.
Eftersom du hade en diskret hjärtmuskelinflammation,
så antar jag att du somnade och
ditt hjärta slutade att slå.


Jag älskar dig och kommer alltid älska dig!





Fri vers av Britt-Marie Fransson
Läst 913 gånger
Publicerad 2011-10-03 23:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Britt-Marie Fransson