Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vem ska rädda Sussie?

För flera år sedan så hade jag en flickvän som vi kan kalla för Anette. Hon gillade att snacka om sin tidigare man, en kille som hette Kenneth. Anette sade att Kenneth inte var riktigt klok.

- Men han hade stor kuk i alla fall!
Sade hon. - Jättestor!
Det där var mer än vad jag ville veta. Jag tror inte att Anette informerade mig om detta av ren elakhet. Nej, det var ren okunskap. Hon visste inte att man aldrig, aldrig någonsin får nämna storleken på sin förra partners kuk, om den inte är mindre förstås.
Då går det bra.
Men Kenneth hade haft jättestor kuk. Inte bra. Det var riktigt jävla illa. Jag var tvungen att fråga hur stor.
- Vet inte. Mätte aldrig. Men större än din i alla fall!
Tack för det.
Anette hade svarat lite nonchalant, sådär oengagerat som man gör när man finner ett samtalsämne fullständigt ointressant. Inte viktigt alls. Anette dukade fram middagen. Jag satt tyst. Jag kunde bara tänka på den där jävla Kenneth.
När vi hade gått och lagt oss så hade vi sex. Anette ville ofta ha sex. Tidigare så hade jag uppskattat Anettes starka sexdrift. Inte nu längre. Det kändes inte bra. Jag fick verkligen anstränga mig men det ville sig inte riktigt. Anette märkte att jag var oengagerad, att jag hade tankarna på annat håll. Hon frågade vad jag tänkte på.
- Stora kukar.

Anette hade en liten dotter. Barn gör mig generad. Jag har aldrig varit bra på att umgås otvunget med barn. Vad pratar man med dem om? Men med Sussie så kom jag bra överens. Mycket tack vare att vi var av samma ull. Jag kände igen mig själv i henne på flera olika vis. Det finns mycket som de vuxna anser vara viktigt för barn.
Skolan.
Fisk.
Och idrott. Alltid denna förbannade sport.
Sussie hatade att gå till skolan, vägrade att äta fisk och ansåg att sport bara var för analfabeter som i ren frustration jagade en boll för att kompensera utebliven intellektuell stimulans.
Sussie hade den rätta känslan.
Jag tror att hon kände att vi hade en del gemensamt. Hon accepterade mig genast. Moderns tidigare pojkvänner hade hon terroriserat tills de gav upp och stack därifrån. Mig gav hon ibland små presenter. Jag tyckte det var rörande. Jag blev alltid generad och visste aldrig riktigt hur jag skulle bete mig vid sådana situationer.
Jag försökte inte att bli någon far till henne. Jag satte inte upp några regler. Jag ansåg mig inte ha rätten till det. Jag växte själv upp med en ensamstående mor, jag minns hur det var. Om hon träffade en pojkvän som försökte köra med mig så slog jag bakut med en gång. Ingen jävel som inte hörde till familjen skulle bestämma över mig!
Jag är av samma övertygelse än idag.
Jag blev istället Sussies kompis. Ofta tog jag hennes parti vilket ogillades av hennes mor. Ibland serverades det svensk husmanskost till middag. Jag är mer pizzatypen. En dag var det kokt dillkött.
- Det här tänker inte jag äta!
Sade Sussie och lade armarna i kors. Jag förstod henne. Kokt potatis med dillkött är sådant man serverar till pensionärer.
- Inte jag heller! Vi sticker ut och käkar pizza istället!
Sade jag till Sussie. Det blev naturligtvis ett jävla liv på Anette. Hon hävdade att jag spelade ut Sussie mot henne. Det gjorde jag inte. Jag var bara ärlig. Ju mer Sussie gillade mig, ju sämre blev förhållandet mellan mig och hennes mor.
Varje morgon blev det bråk när Sussie skulle till skolan. Hon gick i tredje klass och hatade skolan. Precis som jag hade gjort.
Jag hamnade i en märklig situation. Samtidigt som jag förstod att hon inte ville gå till den där pinoanstalten så kunde jag inte ta henne i försvar och övertala modern till att låta henne vara hemma.
Jag brukade böja mig ned och tala tyst till henne så att inte Anette skulle höra.
- Kom ihåg, de kan tvinga dig till klassrummet, men de kan inte tvinga dig att lyssna!
Jag tror att Sussie kände att jag var på hennes sida. Hon bråkade inte lika mycket de morgnar jag var där.

Vid lunchtid så kunde det hända att jag cyklade iväg till Sussies skola. Jag brukade ställa mig utanför skolgården och titta efter henne. Hon brukade stå ensam vid något hörn av skolgården. Precis så som jag brukade göra som barn. Jag ropade på henne.
- Hoppa upp!
Sade jag och pekade på pakethållaren.
- Nu skiter vi i den där jävla skolan, eller hur?
Det var i slutet av maj månad. Sommaren och värmen kom tidigt det året. Vi brukade åka och bada. På vägen brukade jag stanna och köpa en påse med hamburgare. Jag cyklade genom stan, på pakethållaren satt Sussie och slog sina handflator mot min rygg och skrek:
- Fortare! Fortare!
Jag lärde Sussie att skolka. Det var kanske fel. Men jag vet att min barndom hade blivit mycket trevligare om någon hade kommit och hämtat mig när jag stod ensam ute på skolgården och väntade på att tiden skulle gå.
Hatar man något så gör man. Man blir ingen bättre människa utav att tvingas vistas på en plats man inte vill vara på under många år. Fråga vilken återfallsförbrytare som helst.
Jag pratade en hel del om livet med Sussie. Jag förklarade att skolan bara var den första prövningen. Det skulle bli värre senare, när hon blev vuxen.
Jag informerade henne om att arbetslivet inte hade några sommarlov och när examen äntligen kommer så kallas den för ålderspension och då skulle hon vara att för gammal för att kunna njuta av den.
- Och det är om du har tur!
Om hon skulle överleva hela arbetslivet.
Det skulle alltid finnas skitstövlar som skulle tala om för Sussie vart hon skulle gå och vad hon skulle göra.
Det är så livet blir för de flesta av oss. För mig och Sussie.

När hösten kom så flyttade jag till en ny stad och sade adjö till både Sussie och Anette.

För några år sedan så var jag inne och handlade på ICA. Bakom charkdisken stod det en uttråkad ung kvinna och glodde apatisk. Det syntes att hon hatade sitt jobb.
Det var Sussie. Jag kände igen henne. Hon kände inte igen mig. Sussie hade tydligen flyttat till Karlstad. Sussie hade blivit en ung kvinna i tjugoårsåldern. Hon såg söt ut.
Jag mindes hur hon hade stått ensam vid ena hörnet av skolgården, det hade sett ut som om hon väntade på något.
Hon hade fortfarande samma ansiktsuttryck. Hon väntade på något. Det gör vi allihop som tvingas arbeta för vårt uppehälle.
Nu skulle inte morsans gamla pojkvän dyka upp på en cykel och rädda henne. Det såg ut som om det inte fanns någon som skulle rädda henne.
Det såg ut som om hon hade givit upp.
Men Sussie är ung. Drygt tjugo år. Jag hoppas att det snart dyker upp en lika ung och trevlig pojkvän i hennes liv.
Det vore trevligt om det slutade lyckligt för Sussie. Det är hon värd.
Som liten flicka så gillade Sussie sagor med lyckligt slut.
Det är väl vad vi alla gör.
Sussie är en ung kvinna som förtjänar att bli räddad. Om jag hade varit en ung man i tjugoårsåldern med tjock plånbok och en tuff sportbil så hade jag bromsat in framför Sussie, öppnat dörren, pekat på passagerarsätet och sagt:
- Nu skiter vi i det där jävla jobbet, eller hur?




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 942 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-10-04 18:23



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm