Jag såg dig första gången på Ica,
för att köpa ett fejkleende,på rea.

Men i kön såg jag dig,
och du gav mig ett riktigt.

Tre veckor senare,
sitter vi på ett café.
Jag med té,och du med en kaffe.
I tystnad.

Efter allt som hänt,
måste vi vara tysta.

Efter alla svek jag gett dig,
efter alla tårar du har fällt,
för mig.

Du gav mig en sista chans,
men jag gick till henne igen.
Bedrog dig.

Och du frågade om henne,
och jag önskar att jag svarade.

Du tar en sista slurp av kaffet,
sörplar högt.
För att du vet att jag hatar det.

Sedan lyfter du dig,
går iväg
och jag följer efter.

Men sedan stannar jag,
ser din kropp försvinna bort.

Jag vill skrika efter dig,
springa efter dig.
Och berätta att du räddade mig
den där dagen på Ica.

Men jag är för feg.
Istället tänker jag för mig mig själv,
nu är det för sent.

Nu rinner tiden ut och snön som faller,
knottrar min hud.
Jag vet att du springer
och är varm.

Nu rinner tiden ut.