Tidens melodi
sjungs då makten
vinns över smärtans
helvete för en stund,
då orden byts ut mot
livets svåra val.

Smärtans taggar
håller fast hjärtat
i sitt grepp då
mediciner endast
dövar denna
hemsk känsla.

Diklofenak Mylan 50 mg
dämpar smärtans enorma
plåga, då inflammationerna
tillfälligt försvinner.

Bönerna
tårarna väller ut, då
citodon behöver användas.
Först en, sen två
då blir det morfin.

Snurriga stunder,
illamående
smärta i magen
då de stoppar allt.

Kylan öppnar känsliga
kanaler, kryper in, biter
tag och stoppar rörligheten.

Stövlar känns som isbitar, då
kölden kryper in. Tjocka strumpor
tossor hettar upp de totalt
likbleka fötterna.

Inga tabletter i världen kan
få denna kyla att försvinna.
Händerna lika så.

Doktorerna plåtat denna
kropp så detaljerat.
Dobblat
röntgat alla inre organ.
Satt fötter och händer i
hett vatten, då kylan inte
ville släppa.

Tårar då röntgen nådde
hjärnan och nacken,
tårar då alla blodkärl kollades.
Tårar då smärtan smällde
ansiktet så det hängde utan
förklaring.

Känselbortfall hela kroppen
stickor kunde trycks in utan
smärta.
Frågor alla ställde sig
även jag vad detta kan vara.

Inga svar
bara frågor
inga tankar
bara fruktan.

Kryckorna byttes ut mot rullstol
då allt försvann.
Fem gånger svimmade i armarna
på de som jobbade på Reumatologen
julen 2009.

Tro hopp och kärlek
aldrig jag tappar dig
aldrig jag ger upp dig

Livet jag fått livet jag kämpar
för, men då livet inte vill
var hamnar tron då?

Ensam på en sal på Reumatologen
då besökande gått hem.
Illamående växte utan förklaring
allt rasade på bara en sekund.

Kom inte ut orkade inte öppna
orkade inte lämna rummet.
Fötterna kändes som spikar
de kändes som stumpar utan
fötter.
Tittade på dem, kände, tårarna
rann skata ner utan förtvivlan.

Ville se solen, ville uppleva snön,
om det så var för sista gången
ville jag kyssa marken, trots den
var smutsig.

En gammal klasskamrat besökte mig.
Med tårar i ögonen han frågade:
"Hur kan jag hjälpa dig?"
Yrt tittade jag på honom och log.
"Ta ut mig", viskade jag, då rösten
inte höll.
Kämpade på mig stövlarna, ville ut.
Satte mig i rullstolen, trots smärta, som
rev sönder min väns själ.
"Orkar du?"
"Tyst!"
Snabbt rullades jag ut, log då himlens
alla små skiftningar visade sig för mig.
Tårar rann sakta längs mig kind, då
han vände stolen, så jag fick se
vintersolen.

Tysta vi var, sidan om mig satt min
gamla klasskompis, som följt mig genom
årens svåra pärser.
"Du, titta på mig", sa han.
Då jag satt i min rullstol, som tillhörde sjukhuset,
vände jag blicken mot honom. Tittade in i bruna
gråtande ögon, som bad att jag inte fick ge upp.
"Snälla, jag ger inte upp," sa jag och försökte
le, då han grät. Klappade honom på kinden
och gav en hastig puss.
Tiden stannade.

"Låt inte detta bli en puss av döden."
"Värst vad du är poetisk," sa jag och log igen.
"Dina leenden är så vackra, men varför gråter du aldrig?"
Smärtan i foten fick mig att vilja rulla in igen.

Inne på rummet väcktes vi från den underbara dröm.
Läkaren väntade.
Hjälpte mig av med stövlarna då skriket från hördes.
Var säker på att foten följde med.
I ögonvrån såg jag hur min vän försvann.

Åter igen kom han då jag bäddats ner.
Tårarna hade runnit, men varför inte inför mig?
Tysta vi satt på min säng.
Han strök sakta bort hår från min vy.
Tysta vi satt då mina tårar fyllde mina ögon.

I morgon är det julafton.
"Ja, en annan kompis hälsar på då."
"Skönt du inte är ensam då."
"Nej, aldrig, har mina vänner här."

Då julafton kom ringde telefonen.
En vän, jag inte pratat så länge med
ringde och önskade mig GOD JUL.

Vinterlandskapet utanför fönstret öppnade
min längtan. Fotade som aldrig förr allt.
Strax efter Kalle Anka kom mitt besök.

Det jag inte väntat mig var att denna
vännen gav mig en skyddsängel, böcker
och en rad minnen ett par timmar fram.
I en sal på lasarettet satt vi och
firade en jul jag aldrig lär glömma.

Snön gnistrade på taket, mörkret la sig
och där satt vi trots min enorma smärta
rädsla och dödsångest.
För en sekund viftade han bort detta.

Det var början på en magisk jul, som för
evigt satt sig i mitt hjärta.
"Vad som än sker är du min julklapp."
Sa han då han tagit mig på en utflykt då
jag släppt min rullstol.
Limhamn, där båtarna var uppdragna.
Satt och åt en äppelpaj.

Innan nyår kom jag hem, hem
till en dotter, som saknat sin mamma,
en dotter som varit trasig, då
hennes längtan byttes ut mot rädsla.
"Mamma, pappa trodde du skulle dö."
Kramade henne och sa:
"Mamma kommer aldrig kunna dö,
vet du varför?"
"Nej," sa hon med sina stora ögon tittandes
på mig.
"Du."
"Mamma, vad?"
"Du, gör så mamma aldrig dör."
"Åhå, mamma."
"Älskar dig lilla pyret."
"Mamma, lova mig att aldrig lämna mig igen."
"Lämnade aldrig dig, du hade det bra hos pappa."
"Menade inte så."
Förstod hennes ord.
"Mamma, om du blir sjuk igen, lova ta mig med på sjukhus."
"Mamma, kan aldrig lova sånt."

Vi kramades, ljusen tändes och musiken sattes
på.

År 2010 skulle bli sjukhusfritt!