Det bryter ut ormar
ur mina läppar. Ömma
ormar
med gröna tungor. Stiger enorma
träd ur mina handflator; sjungande
ugglor som paraderar
över mina armar.

Runtom finns
brustna kinder vädjande
fingrar de förut
befallande
som inte längre kan nå mig kan
ta mig kan någonting
överhuvudtaget.


Och jag låter dem
mjukna; bli lava, bli
upplöst kött bli
det märkligt
verkliga
i min egen famn.



Över mitt hår
är den strålande natten.