När jag var ung så gillade jag att söka jobb som jag visste att jag inte hade någon chans att få. Jag gillade tanken på att det satt någon fåntratt på ett fint kontor och läste en ansökan från en outbildad tönt som jobbade som plantsättare eller köksbiträde.
Hej! Söker härmed tjänsten som projektledare. Riskanalyser och ekonomiska uppföljningar låter intressant! Riskanalyser intresserar mig oerhört och inget går upp mot att starta arbetsveckan med en rejäl uppföljning inom något.
Sedan kunde jag liksom i förbifarten nämna Gantt-scheman, workshops och den oerhörda tillfredsställelse jag fylldes av när en arbetsgrupp jobbade mot ett gemensamt mål.

Jag gillade speciellt en mening: Kostnadsbalanserad budget. Den kastade jag in där jag tyckte att det såg bra ut. Jag fascineras speciellt av kostnadsbalanserade budgetar i förhållande till kundens ansträngningar inom de utlandsbaserade strukturrationaliseringarna.
Jag undrar vad det var jag skrev egentligen?
Svaren lyste oftast med sin frånvaro.
Jag hade mycket roligt när jag skrev de där ansökningarna. Det var lite av en hobby.
Jag har alltid retat mig på kontorsspråket. Det är förankra hit och optimera dit. Jag har hört kontorsfjantar som på fullaste allvar kallar en alldeles vanlig utskällning inne hos chefen för ”utvärderingsprocess”.

- Min chef tyckte att det var dags att utvärdera mitt arbetsresultat eftersom han upplevde min senaste konsekvensanalys en smula otydlig.
Jaha, det var ju intressant. Berätta mer!
- Jag måste vaxa ballarna och åka upp till Stockholm på lite kompetensutveckling, sedan ska vi utvärdera resultatet tillsammans med en personalutvecklare. Tillsammans ska vi höja min spetskompetens inom förändringsanalyser. Det känns positivt!
Den största anledningen till att jag sökte en massa konstiga jobb som jag inte kände till något om var som sagt att jag tyckte att det var kul. Jag gillade verkligen att skriva ansökningar. Jag inbillade mig att det satt någon kontorschef eller rekryterare någonstans och tänkte: Jaha, nu har vi fått en ansökan från den där dåren igen. Vad är det för FEL på honom? Varför upptar han vår dyrbara kontorsfjanteritid?
Att tänka ut nya formuleringar blev till ett trevligt tidsfördriv under tråkiga och meningslösa arbetsdagar. Det roligaste var det personliga brevet. Jag kunde skicka iväg något som nästan gick att jämföra med långa romaner.
Och så en dag så fick jag faktiskt svar från ett företag!

Jag hade precis blivit arbetslös och hängde dagarna i ända uppe på Arbetsförmedlingen. Min arbetsförmedlare var mycket imponerad av min flit. Jag sökte i stort sett vartenda jobb som var ledigt.
Duktig idiot.
De kunde ju inte fatta att jag tyckte det var roligt att skriva ansökningar med bifogat personligt brev.
Och så fick jag då svar från ett kontor. Vem kunde tro det?
De skrev att de var imponerade av mitt satt att använda språket och att det tydde på en viss kreativitet och kanske t o m framåtanda? Jag verkade vara en ”kul kille” helt enkelt och de ville att jag skulle komma till dem på ett samtal.
Jag fick jobbet.
Inte som kontorsfjant. Det var ett vikariat som kontorsvaktmästare. Det var ett av de bästa jobb jag har haft. Naturligtvis tyckte jag inte det var kul att byta lysrör, tömma sopor och fylla på med kopieringspapper. Men det var ett lugnt jobb. Det var inte tungt och framför allt så slapp man stressen. Jag gick ofta omkring med händerna i fickorna och snackade skit med kontorsfjantar och kunder. Alla bar skjortor, kavajer och ibland t o m slips. Det slapp jag. De gav mig bekväma blåkläder. Jag har alltid gillat att bära arbetskläder. Man behöver liksom inte tänka på hur man ser ut. Man kan gömma sig bakom de där kläderna. Folk ser bara uniformen, inget annat.
Den effektiva arbetstiden kanske var tre timmar om dagen. Resten av tiden kunde jag ägna mig åt roligare saker. Jag läste ut flera romaner under min tid på det där kontoret. Ibland låg jag inne på en gammal sliten soffa på mitt lilla ”kontor” nere i källaren och kollade på TV och läste serietidningar. Det hände ibland att det kom ned en kontorsfjant som ville ha hjälp med att flytta ett skrivbord eller något.
- Vilket jävla jobb va?

Sade jag. - Det bästa jag har haft! Är du inte avundssjuk?
- Nej.
Ännu en tönt som trodde att hans insats i livet verkligen betydde något. Killen hette Tor-Björn och jobbade hårt på att vara en äkta kontorsfjant. Det rådde inga tvivel om att han käkade sallad till lunch. Han bar vit gubbskjorta med styv krage och fåniga chinos med sådant där glatt tyg som liksom inte kan bli slitet. Han var drygt trettio men gjorde sitt bästa för att klä sig som en sextioåring. Han pratade tillgjord stockholmsdialekt trots att han antagligen aldrig hade satt sin fot i Stockholm. Tor-Björn undrade varför jag inte använde min tid till något vettigt. Varför gick jag inte någon kurs? Företaget anordnade ju sådana ibland.
- Varför då?
Jo, han tyckte att jag borde tänka på min framtid. Kunskap är aldrig tungt att bära, det gällde att tänka på karriären och jag vet inte vad för dumheter som han hasplade ur sig.
- Jag tycker faktiskt att det borde ligga i ditt intresse att höja din kompetensnivå, jag tror att ökad kunskap inom vårt yrke skulle upplevas som något positivt för dig.
Jag talade om för honom att jag inte var intresserad av att höja någonting, förutom kuken.
Tor-Björn reste sig upp från pallen och lämnade mitt lilla kontor.
- Behövde du inte hjälp med något?

- Nej.
Nähä, ja det var ju bra det. Jag återgick till mina serietidningar.

Vikariatet var på tre månader. Efter två månader blev jag uppkallad till kontorschefen. Jag undrade vad han ville.
Han kanske vill att jag ska köra en kostnadsbalanserad budget?
Kontorschefen var en trevlig man. Det var han som hade anställt mig.
- Du måste börja ta lite egna initiativ! Sade han. - Folk måste alltid hämta dig när något behöver åtgärdas.
Jag talade om för honom att igår hade jag bytt lysrören ute i lunchrummet och tömt kaffemaskinen, utan att någon hade behövt säga till mig.
- Men det är ju det som är ditt jobb! Ingen ska behöva påpeka vad som ska göras!
Han talade om för mig att han tyckte att jag var en snäll och rolig kille men att jag inte utnyttjade min inneboende potential. Min inställning gjorde det svårt för honom att förlänga mitt vikariat. Han bad mig att ge honom en enda anledning till att behålla mig.
- Mitt utseende?
- Gå härifrån!
I maj månad blev jag arbetslös igen. Det passade mig utmärkt. Alla sommarvikariat var redan tillsatta så jag skulle få stämpla hela sommaren. Jag fick sommarlov i vuxen ålder! Det var 1995 och jag hade precis fyllt trettio år. Dessvärre regnade sommaren bort. Det gör de ofta här i Sverige.
Det kändes nästan som om man lika gärna kunde ha jobbat.
Men bara nästan.