I
Ängslig vankade jag omkring
gick runt som i en liten ring
fattade ingenting
livet skulle vara ett äventyr
men jag hann aldrig leva
tiden blev för dyr

jag vakade
natt efter natt
Kände mig ständigt yr
de sa att jag hade en känslig själ
att jag kände efter allt för väl

II
Jag fick denna ängslan
som en gåva av min mor
hon gav också lite till min bror

när jag var liten
tänkte jag att jag aldrig skulle bli stor
det var naivt
javisst
men vuxenlivet kändes jävligt trist
jag blev ett barn i en vuxen kropp
förstod till sist att jag behövde sätta stopp
att jag behövde växa opp

III
Jag skaffade skägg
men gick in i en vägg

ängslan gjorde mig svag
den som bodde i mig var inte jag
ändå var vi tvungna att samsas varje dag
kunde inte få det att fungera
försökte reflektera
men pallade inte mera

IV
En dag fann jag mig själv

under en sten
satt fast med ett ben
hoppades få träffa den goda fen
men hon kom aldrig dit
jag hade gått på en nit
jag skrek
livet är bara skit!

kastade mig hit och dit

V
Jag låg sen flera år apatisk i min bädd
men innerst inne ville jag bara
bli sedd
men jag var rädd

av denna tiden
är det inte mycket jag kommer ihåg
mer än att jag var ängslig
och ständigt låg

VI
En dag reste jag mig
tog min säng
gick min väg till slut
kände att jag behövde gråta ut
men det fanns ingen där
och jag ville inte va´ till besvär

jag blev full
fattade ett konstigt beslut
mitt liv skulle få ett hastigt slut
jag lade mig på en räls
väntade på ett tåg
hela jävla livet var ju ändå bara båg

det var då min räddare kom
och såg mig där jag låg

VII
hon gav mig ett alibi
hon sa:

"även om du dör blir du aldrig fri"


tillsammans stod vi
och såg tåget dundra förbi

P.G 2011-10-11