Ivern klöser i kroppen.

Jag vet, jag vet.. Jag vet, det lönar sig ej att gång på gång rusa in i mörker. Väl där inne, då måste man stanna, långsamt backa, det spelar ingen roll hur fort man springer. Vi behöver veta att marken stannar kvar under fötterna. Vi behöver se, se för att bli medvetna.



Tomma ansikten

De vill inte se mer än så

De vill inte känna efter




Smärta sliter i kroppen.

Livet och döden är syskon, de kan inte existera utan varandra, och likaså behöver vi smärta för att känna lycka, uppleva extas. Men det biter, det skär, sliter och fräter.. och när du kommer ut på andra sidan säger de att du har utvecklats, men vad du känner är något annat.




Tomhet.




Ingenting kommer in i hjärtat. I kroppen.

Det är så vi gör för att klara av härdsmälta, för att stå ut med ödemarker och blixtnedslag. Kroppen upplever inte. Det finns inte någon som lever där ute. Vi överlever dag efter dag, fall efter fall och vi betraktar livet utifrån kärnan. Inte inifrån.




Medvetna ansikten

Det känns i blicken

Det känns när det når hjärtat




Vakna.




Längtan.

Och hoppet gör att du överlever. Hoppet, ja, det gör att du fortsätter ändå.




Värme böljar i kroppen.

Tänk, tänk om de visste, visste hur mycket det betyder att de bara ser. När vi syns, då välkomnas vi in i livet, in i lyckan, då plötsligt är vi värda. Titta inte bort, sluta inte se mig.. för jag tynar bort till en grå pöl, jag gråter mig till sömns när mina sömmar rivs upp och delarna faller isär. Vi behöver veta att ljuset kommer åter, natt efter natt. Vi behöver höra ekot av oss själva, i de ansikten vi betraktar.