Ett hastigt andetag
när jag såg hans svarta låda bäras in

och hjärtat krampade
igen.

det är som
epilepsi i bröstkorgen.

Men jag såg det aldrig.
Jag såg aldrig dom sänka ner honom.

Bröstkorgen imploderade, trots att det inte
är min sorg att bära.

Andetagen lugnade sig.

Och vi var på väg i en bil bort
bort från trasiga bröstkorgar och
svarta lådor utan svar.