Jag saknar det jag hoppades
Och önskade av oss
Men det som blev, det som blev kvar
En sorgsen tung koloss

Där ingen av oss kunde andas
Ingen kunde le
Där trasighet tog över helt
Och inget gott fick ske

Där satt vi båda, låsta
Inuti varsin misär
Vi kunde inte känna
Ej förstå att det var här

Här i detta rum av längtan
Som vi borde stått
Enade tillsammans
Ja det borde vi förstått

Men ensamma – tillsammans
Till ett alltmer ensamt slag
Befann vi oss till slut vid punkten
Vår kärleks nederlag …

/Tette Merio 2010