Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Odödlig

Jag är odödlig
ropar hon ut till hela världen
som svajar framför hennes ögon
I samma stund som
hon kastar sig utför stupet

Jag är odödlig
viskar hon rakt ut i luften
vars vind smeker hennes kropp
I samma stund som
hon fäller ut sina vingar

Jag är odödlig
tänker hon för sig själv
i ett leende ögonblick
I samma stund som
hon landar på sina smutsiga fötter

Jag är odödlig
säger hon till hans vassa blick
utan att vara rädd för stålet
I samma stund som
hon går barfota i gräset

Därifrån

Jag är odödlig
ekar det mellan stjärnorna
För att för alltid
lämna ett spår




Fri vers av Agnieszka
Läst 902 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2006-01-11 00:56



Bookmark and Share


  peter markurth
ångest/frihet i symbios?

bra skrivet..
2009-02-05

  stannar kvar
Det här är så &%¤##¤/& bra.
2006-03-14

  Nils Sondefors
Ångestladdad och desperationsfylld dikt som griper tag i mig med kloliknande styrka! Starkt men hemskt... (Kan man ändå någonstans i bakgrunden ana ett visst hopp?)
Stor poesi!
2006-01-11
  > Nästa text
< Föregående

Agnieszka