I lördags eftermiddag tog jag mig en promenad genom stan. Jag hade varit och hyrt några filmer. Jag ställde mig vid ett gathörn och rökte. Intill mig stod en fet och skäggig gubbe i min ålder, någonstans runt fyrtio - femtio år. Han hade med sig sin lika tråkiga fru. De såg inte lyckliga ut.
Jag började fundera över det.
Blev inte livet som de ville?
Om jag hade haft en sådan fet och i förtid åldrad kärring så hade jag skrikande sprungit ut ur hennes liv och aldrig återvänt.
Och kärringen, är det av ren lathet som hon behåller en fet gubbe med lågprisjeans, stort grått skägg och fotriktiga skor? Är det skulderna som håller dem samman? Det kan ju knappast vara sexuell attraktion och vänskap i alla fall. Det såg ut som om de hatade varandra. Jag kunde slå vad om att det var en tidsfråga innan frugan blandade råttgift eller propplösare i mannens morgonkaffe.
Det kanske hon redan hade gjort?
Mannen såg ut som om han hade druckit något som man rensar avlopp med under flera år och nu höll han på att dö av det.
Enda fördelen med åldrandet är att den är rättvis. Vi blir alla till slut lika fula och tråkiga. Ingen kommer undan.
Jag har klarat mig från övervikt, jag tappade håret istället. Det är värre. Jag hade föredragit att bli fet. Man kan ju banta.
Men det värsta, det är att åldras i anden. Förvånansvärt många bestämmer sig för att bli gamla redan efter trettiofemårsdagen. De slutar att ha roligt och tycker hädanefter att det festligaste som finns är grillkvällar i villaträdgården. Och så börjar de att bära lågprisjeans och låter skägget växa. Varför tycker så många medelålders män att det helt plötsligt är jättefränt med kukhår i ansiktet?
Sådär stod jag och tänkte.
Ju äldre jag blir, ju mindre får jag gemensamt med mina jämnåriga. Jag vet inte om det är negativt eller positivt men jag får mindre och mindre att tala med dem om. Jag brukar tjuvlyssna på dem ibland. Samtalen rör sig ofta runt gräsklippning, grillkvällar och hur man sänker villalånen och höjer kuken på snabbast möjliga vis.
Jag vill inte köpa någon gräsklippare. Jag hatar grillkvällar. Jag föredrar äta ensam, helst pizza vid TV:n och än så länge så vaknar jag fortfarande med stånd. Sorglig nog somnar jag oftast med stånd också.
I svenska villaområden sitter feta, medelålders människor och hatar varandra och sina liv. De grillar fettdrypande köttbitar, oroar sig över nästa amortering och fantiserar om att strypa sin partner med pianotråd.
Jag sitter ensam vid min TV och käkar pizza med stånd.
Jag vet inte vilket som är sorgligast?

När jag stod där vid gathörnet så fräste det förbi en moped i full fart. En ung kille i sexton-sjuttonårsårsåldern satt bakom styret och baktill satt det en flicka med fladdrande hår. Killen hade en cigg i mungipan och båda verkade vara berusade. På väg mot äventyr. Det var lördagseftermiddag och de var tonåringar.
De visste inte om det men just då så upplevde de sitt livs lyckligaste stund. Jag var avundssjuk på dem.
- Någon borde ringa till polisen!
Hör jag gubbjäveln med låprisjeansen säga högt till sin feta kärring. Han andades tungt och den stora magen höjdes upp och ned. Jag undrade hur många kor, hur många grisar och hur stora arealer av åkermark det hade gått åt för att bygga upp detta berg av fett.
Jag undrar hur många grillkvällar i trädgården som hade krävts?
- De är unga, de har bara roligt!
Sade jag. Mest för mig själv men gubbjäveln hörde mig.
- Roligt? Tycker du att det är roligt att riskera sitt eget och andra människors liv?
Vi var lika gamla men gubbjäveln hade inte fattat någonting. Han hade redan glömt hur det är att vara ung. Han hade glömt bort känslan av ansvarslöshet och frihet, att leva för stunden och ge efter för minsta lilla infall. När man är ung och berusad och känner en flickas händer runt midjan så är olyckor och dödsfall väldigt långt borta.
Grillkvällar i en tråkig villaträdgård är ännu längre borta. Det är något som de Gamla Människorna ägnar sig åt.

Men det fanns en tid då jag under en period gästade några villaträdgårdar. Och nej, jag var inte osäker eller drevs av ett behov av att passa in i någon mall. Jag gjorde min f.d. sambo till lags. Mitt ex älskade att gå på grillfester hos grannar och vänner. Hennes vänner. Jag ville inte ha några nya vänner. Under min lediga tid ville jag helst sitta ensam vid min dator och fantisera ihop nya, fåniga noveller.
Jag följde med för husfridens skull.
Få platser får mig att känna mig så felplacerad som en villaträdgård. Jag skulle lika gärna kunna genomgå en analsondering på ett utomjordiskt rymdskepp.
Förutom att jag inte gillar att umgås med gubbar och kärringar i en trädgård, i ett land med nästintill subarktiskt klimat så är inte fett, senor och brosk något som jag uppskattar att stoppa i munnen. Köttbitarna bestod oftast av en tjock ring med fett. Inuti var det en liten knapp med kött. Även den full med insprängt fett och senor. Till detta skulle man dricka öl. Jag avskyr öl.
Jag brukade gå ut hårt på starkspriten istället. Sprit förekom inte på dessa bjudningar. Jag hade alltid med mig en egen flaska.
Jag brukade sitta ensam i ett hörn av trädgården och hälla i mig sprit. Alla tyckte att jag var konstig. Det passade mig bra. Oftast fick jag vara ifred. Jag hade ändå inget att tala med de andra om. Installation av bergvärme, ungar och topplån har aldrig tillhört mina intressen. Så jag satt där i ett hörn av trädgården och drack mig berusad. Tyst och effektivt. Ibland kom det någon och frågade om de fick slå sig ned intill mig.
- Helst inte!
Oftast så hade dessa familjer hundar. Jag är kattmänniska. Jag ogillar stora hundar. De kan gå till anfall. Jag litar inte på dem. Labradorer och schäfrar tycktes tillhöra favoritraserna. Stora, stinkande och dreglande hundar. Framåt kvällen började männen spela krocket. Jag satt ofta och fantiserade om att lura in familjens hund i garaget och sedan börja bearbeta honom med en krocketklubba. De verkade nästan tillverkade för lite gammaldags och hederlig hunduppfostran. Greppvänliga och fin tyngd.
Krocket var inget för mig. Däremot hade jag gärna ägnat mig åt att klubba hund som avslutning på en i för övrigt helt bortkastad kväll.

Under dessa kyliga och äktsvenska sommarkvällar så hann jag även med att fantisera ihop en hel serie porrnoveller om fabrikör Jansson som drev ett spinneri nere i Skåne under trettiotalet.
Fabrikör Jansson hade uteslutande bemannat sitt spinneri med unga kvinnor. Han var inte så noga med deras tidigare meriter och kompetens. Det räckte så gott med att de drog ned trosorna vid behov och inte bara när de kände sig skitnödiga. Ja, ska sanningen fram så struntade fabrikör Jansson i sina anställdas behov överhuvudtaget. Det var Janssons behov det handlade om. Behov som bara växte med åren och som pockade på mer och mer. Fabrikör Janssons intresse för sitt företag svalnade mer och mer. Orderingången minskade, vinst förvandlades till förlust men Jansson anställde unga kvinnor som aldrig förr. Till slut så gick det tre unga kvinnor på varje vävstol och vid kardmaskinerna så satt kvinnorna sysslolösa och väntade på att Fabrikör Jansson skulle kalla upp dem på sitt kontor för att - som han sade - tala om deras framtidsplaner inom företaget.
Mot slutet var Fabrikör Janssons spinneri kommunens största arbetsgivare och han blev utnämnd till årets företagare. Vid den årliga skördemarknaden så var det meningen att Jansson under pompa och ståt skulle bli tilldelad ett diplom. Orkestern spelade upp, kommungubbarna var på plats men Jansson dök aldrig upp. Han lämnade aldrig sitt kontor, han var mitt uppe i en anställningsintervju som han inte ville avbryta. Företaget framför allt!
I samma stund som de ropade upp Fabrikör Jansson på scenen så trängde han med ett stön in i en artonårig bonddotter som var uppväxt på en gård utanför Tomelilla. Det var hennes första jobb, hon hade i stort sett aldrig varit utanför gården och trodde därför att detta var ett helt normalt förfarande under en anställningsintervju. Något år senare flyttade hon till Malmö och sökte jobb som kontorist nere i hamnen. Hon blev mycket förvånad när de sade åt henne att genast dra upp trosorna under anställningsintervjun. Hon fick aldrig jobbet.
Alla dessa unga kvinnor gjorde att Fabrikör Jansson tappade både omdömet och intresset för sitt företag. Det fanns helt enkelt inte någon tid till att ägna sig åt balansräkningar och planeringsmöten med sina underlydande avdelningschefer. Jansson ville hellre knulla.
Mycket och ofta.
Novellerna bar titlar som ”Sug, annars får du sparken”! och liknande. De var oerhört dåliga, rena skiten om ni frågar mig, men jag fick sålt hela serien till ett herrtidningsförlag. Det förvånade mig. Själv så gillade jag dem aldrig men de var ett tidsfördriv så gott som något under tråkiga grillkvällar.
Men allt har sitt slut, så även grillkvällarna. Jag lät Fabrikör Janssons spinneri gå i konkurs och därmed så försvann han ur mitt huvud.
Fabrikör Jansson kommer aldrig mer att besvära någon ung kvinna och jag kommer aldrig mer att sitta av tid i någon villaträdgård.
Det är jag väldigt tacksam för.