bikt
Men vad hjälper det en människa att vara ärlig när sanningen är större än förståndet förmår bära?
Det var de där orden
Jag hade sagt dem i förtroende. Nu stod de radade utefter väggarna.
Uppställda i vässade formationer
som missiler i väntan
Jag hade sagt dem som den smärta du inte vetat något om
utan begär
Utan att vilja annat än uttala dem
som en sorts befrielse
Du skulle höra dem
se dem multna bortom förbannelsen
i det rum där livet sker osett
välsignat
Men du sa inget mer än en fråga
om namn jag inte kunde säga
och spegeln var ställd i ditt ansiktes frånvaro
som en sorts megafon utan ord
De där orden
Nej jag hör dem aldrig uttalas utefter väggarna
men ser dem i din bortvändhet
misstron
Och för sent har jag förstått att verkligheten bara finns där någon ser
allt annat är en lögn
för den som lyssnar utan ödmjukhet
också i det tysta rummet
Så min bön är ovälsignad
gömd bland valv som tystnat inför sanningen
den lilla människans ondska
osedd
....