Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
bikt


Men vad hjälper det en människa att vara ärlig när sanningen är större än förståndet förmår bära?

Det var de där orden
Jag hade sagt dem i förtroende. Nu stod de radade utefter väggarna.
Uppställda i vässade formationer
som missiler i väntan

Jag hade sagt dem som den smärta du inte vetat något om
utan begär
Utan att vilja annat än uttala dem
som en sorts befrielse

Du skulle höra dem
se dem multna bortom förbannelsen
i det rum där livet sker osett
välsignat

Men du sa inget mer än en fråga
om namn jag inte kunde säga
och spegeln var ställd i ditt ansiktes frånvaro
som en sorts megafon utan ord

De där orden
Nej jag hör dem aldrig uttalas utefter väggarna
men ser dem i din bortvändhet
misstron

Och för sent har jag förstått att verkligheten bara finns där någon ser
allt annat är en lögn
för den som lyssnar utan ödmjukhet
också i det tysta rummet

Så min bön är ovälsignad
gömd bland valv som tystnat inför sanningen
den lilla människans ondska
osedd


....




Fri vers av korpfjäder
Läst 414 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2011-10-09 09:19



Bookmark and Share


    Melona
Din poesi har alltid fått mig att känna, reflektera.

Och jag grunnar på mystiken som ändå är så klar, mellan dina rader. Hur du så lätt (i mitt tycke iallafall) förmår uttrycka frågeställningar och resonemang och gör det utan krumbukter.

Spröd känslighet, men värme.
Din titel. Den gräver sina gånger och jag behövde höra det. Nu.

"Det var de där orden
Jag hade sagt dem i förtroende. Nu stod de radade utefter väggarna.
Uppställda i vässade formationer
som missiler i väntan

Jag hade sagt dem som den smärta du inte vetat något om
utan begär
Utan att vilja annat än uttala dem
som en sorts befrielse"

Nickar bara tyst och tar emot. Tack.
2011-10-09

    ej medlem längre
tycker för det första mycket om din fråga i titeln. den går kanske inte at besvara och är därför, i mitt tycke, en alldeles utmärkt fråga.

själva bikten gör såklart ont eftersom jag också stått i den situationen... så som jag läser: man har ställt sig lite över, man tror sig veta, man har något slags svar som man tror någon behöver...

"verkligheten bara finns där någon ser" där sätter du alla potatisar i jorden och kan man bara komma ihåg det får man en stor skörd... tror jag.

sen till själva diktandet: utmärkta liknelser och ditt språk leder mig varsamt in i de mest arbetsamma funderingar om hur vi är gentemot varandra.

storapplåd!
2011-10-09
  > Nästa text
< Föregående

korpfjäder
korpfjäder