ännu en sömnlös natt
förvandlades till morgon framför ögonen

tiden spelar så liten roll i verkligheten
plötsligt befinner man sig i en helt ny existens
helt utan förvarning
som om man alltid varit här

förväntansfullt naiv inför vad som ligger i väntan för en
en grandios upprepning av föregående minut
följt av en kopia
sedan är man tillbaka
inväntande någonting som man alltid tror skall infalla

som en trofast hunds inväntande sin ägare ögonblicket efter ägaren stängt dörren
flåsande och flämtande, från förväntansfull till bortglömd på en sekund
men det kommer alltid tillbaka, känslan kommer igen och igen

någonting är vackert i det, men jag vet riktigt inte vad det kan vara

situationen i sig tål dock en symbolisk upprepning

man vet inte vart man tog vägen
vet inte vilken väg man valt för att komma hit
framtiden är så oviss att den lika gärna kunde vara igenbommad

varför väntar aldrig världen in förståndet
tillvaron är respektlös

kall, vacker, upprepande och totalt barskrapad från känsla
en grådassig sörja av tillvaro i nuet kopplad samman med tillvaro i nuet

det värsta är att jag tror jag skriver detta av kärlek
jag måste vara en idiot

/