Jag talar för mig själv. Det har jag alltid gjort men det har ökat en smula under de sista åren. Jag för ofta en dialog inne i mitt huvud, ibland dyker det upp olika meningar, ord och namn i mitt huvud som jag ofta bollar fram och tillbaka. Ibland säger jag dem högt utan att tänka mig för.
- Stora bölder i röven!
Mumlade jag högt när jag stod vid fruktdisken på ICA och plockade bland apelsinerna. Detta i kombination med att jag gillar att dagdrömma och fundera ut nya texter kan skapa en del underliga och pinsamma situationer.
- Jag har en orgel som jag spelar på varje dag!
Råkade jag upplysa kioskbiträdet på Pressbyrån om när jag skulle betala mina cigg.
- Öh… Jaha, ja där ser man!
Jag har aldrig i hela mitt liv ägt någon orgel, än mindre spelat på någon. Jag tyckte att jag såg min gamla lågstadielärarinna i kön. Det hade varit förvånande, inte bara för att jag flyttade från min gamla hemstad för många år sedan utan även för att hon faktiskt avled i cancer för några år sedan. Men jag tyckte att jag såg henne och det satte igång en tankekedja i skallen. Hon gillade att plåga oss ungar med sitt orgelspel varje morgon. Det var en gammal tramporgel som pep och väste. Hon älskade verkligen den där orgeln. Den var hennes stora intresse.
Hon spelade på sin orgel varje dag.

En av mina grannar är en trettioårig kvinna. Hon gör inte mycket väsen av sig, men när jag sitter vid min dator och surfar eller skriver så hör jag alltid när hon spolar i sin toalett. Antagligen så ligger hennes badrum vägg i vägg med min lägenhet. Jaha, där gick ännu ett lass skit! Tänker jag omedvetet. Sedan fortsätter jag med att surfa runt, eller skriva. Ibland kommenterar jag högt mina tankar.
- Jaha, där gick ännu ett lass skit!
Jag hörde henne spola för ett tag sedan när jag klev ur hissen på min våning.
- Jaha, där gick ännu ett lass skit!
Utbrast jag när jag stod och låste upp min dörr. Jag hörde hur hon tassade fram i sin hall och tittade i sitt kikhål.
För flera år sedan så skrev jag fåniga porrnoveller åt några herrtidningar. Det var på den tiden innan internet och marknaden för porrnoveller var rätt så stor. Folk läste faktiskt skiten. Jag gick omkring och fantiserade ihop nya noveller på mitt jobb varje dag. Det var rätt så enkelt, jag hade huvudet fullt av karaktärer som kunde ramla in i de mest osannolika situationer dagarna i ända. Karaktärer som ibland levde sitt eget liv uppe i mitt huvud. Som inte kunde hålla käften.
- Sug, och jobbet är ditt!
Råkade jag säga till en kvinna som hade gnällt om att chefen vägrade att ge henne fast anställning. Hon blev naturligtvis förbannad och undrade vad fan jag menade?
- Det var inte jag! Det var Godsherre Möller utanför Sjöbo!
Det var en karaktär som jag hade uppfunnit. Herr Möller var en fet och ful Godsherre som levde under artonhundratalet och som bl a odlade sockerbetor. Han var känd för att enbart anställa unga kvinnor och hans aptit på dessa var ökänd. Ibland gick han ut för att inspektera sina ägor. Det hände att han tog sina pigor rakt upp och ned ute på åkrarna. Pigorna stod på knä i fårorna mellan sockerbetorna och rensade bort ogräset. Herr Möller vek upp deras kjolar och smällde på dem bakifrån så dammet yrde. Cylinderhatten och sin dyrbara ytterrock tog han aldrig av sig mellan vändorna.
- Godsherre Möller? Det är något FEL på dig, det vet du va?
Sade kvinnan och lämnade mig ensam med soptömningen. Några veckor senare så fick hon fast anställning.
- Grattis! Så du gjorde som jag föreslog trots allt?
Sade jag under en lunchrast.
- Idiot!
Sade hon och gick iväg och satte sig vid ett annat bord.

Det var länge sedan jag tröttnade på att skriva sådant där trams. Ett tag skrev jag lite sentimentala kärleksnoveller men jag tröttnade på det också. Jag gillar inte att skriva på beställning. Att skriva är en lättsam hobby för mig, inget annat. Därför slutade jag. Jag skriver bara när jag vill. Mest för skrivbordslådan, eller hårddisken kanske man säger nu för tiden?
Jag har många oavslutade långtexter liggande på den. Jag kommer aldrig längre än halvvägs, sedan dyker det upp något nytt som jag måste påbörja. Vissa dagar är huvudet fullt av idéer. Historier och karaktärer som slåss om utrymmet. En del är påhittat, annat är minnen och ibland blandar jag friskt.
Ibland är huvudet helt tomt. Då brukar det kännas ovanligt tråkigt och jävligt på jobbet. Hur ska jag stå ut om jag inte ens kan fly undan uppe i mitt eget huvud längre? Sådana dagar är inte roliga. Det har t o m hänt att jag har givit intryck utav att vara engagerad och intresserad av mitt jobb.
- Se där! Idag går det minsann undan! Du kan ju bara du vill!
Kan chefen säga till mig.
Som tur är så brukar inte dessa dagar infinna sig så ofta. Det brukar inte ta så lång tid, sedan börjar hjärnan att fantisera och bygga upp nya världar och karaktärer igen. När min arbetsplats minskar sin närvaro med hälften så är ordningen återställd i min verklighet.
I vintras så fick jag och Julia en trevlig arbetsuppgift. Vi åkte på ett golvvårdsjobb i en grannkommun. En stor gymnastiksal. Golvet skulle slipas upp och beläggas med ny polish. Vi skötte oss helt själva och det fick ta den tid det tog, huvudsaken var att jobbet blev ordentligt gjort.
- Inget fusk!
Sade chefen innan vi drog iväg med företagsbilen.
Det blev några fina dagar. När vi kom fram så lastade vi ur bilen och sedan satt vi på golvet i den stora gymnastiksalen och drack kaffe och käkade våra medhavda mackor. Vi drog fram några madrasser som vi kunde sitta på. Sådana som de tydligen använde att öva kullerbyttor på. Vi hade inte bråttom.
- Jag skulle kunna sitta så här hela dagen!
Sade Julia.
- Då gör vi det!

Sade jag. - Ingen vet ju hur lång tid det här jobbet tar.
Så det gjorde vi. Vi satt där vi satt. Det kändes fint. Det dök upp en gymnastiklärare. Jag hatar gymnastiklärare.
- Jaha, här sitter ni?

Sade han.

- Det kan du ge dig fan på!
Svarade jag.
Gymnastikläraren talade om för oss att hans lektioner var inställda ända tills vi var färdiga med golvet.
- Då har barnen tur! Sade jag. - För det här kommer att ta tid!
Gymnastikläraren gick. Jag talade om för Julia att det finns inga större svin än gymnastiklärare. De är de värsta. Det är i gymnastiken som det blir fastställt vilka som ska få stryk och bli utanför och vilka som ska få vara kungar under de nio åren i skolan.
- En lärare i svenska lär barnen att läsa, i gymnastiken får de lära sig att om man inte är bra på att jaga en boll eller kasta något en viss längd så är man en svag och ynklig liten idiot som det är tillåtet att ge stryk.
Julia höll med.
- Alla som är bra på idrott är inga översittare, men alla översittare är bra på idrott!
Hon hade helt rätt.
- Och överst på skithögen sitter det en gymnastiklärare och tittar bort när det smäller ute i omklädningsrummet.
Måtte djävulen ta alla gymnastiklärare. Han skulle få vänta innan han skulle kunna hålla sina lektioner.

Vi satt tillsammans i en ekande tom gymnastiksal. Solen sken in genom fönstren uppe i taket. Ingen av oss sade något. Riktigt goda vänner kan vara tysta tillsammans. Det kändes bra. Tiden gick. Jag satt och förlorade mig själv i fantasier. Om jag skulle skriva en roman, jag undrade vad titeln skulle bli? Jag mindes en fin titel på en roman jag hade sett i en hylla på Åhlens bokavdelning. ”Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.”
Det gillade jag. Men något sådant skulle jag aldrig kunna skriva. Det hade inte ens varit min stil.
- Jag tog mig på kuken utanför Pressbyrån!
Sade jag högt, rakt ut i luften.
- Du gjorde VAD för något?
Julia tittade på mig.
- Nä, ingenting. Jag tänkte högt bara. Det är något fel på mig.
Julia tittade på mig och skrattade. Hon boxade till mig vänskapligt på axeln.
- Nej, det är inget fel på dig! Du är den du är bara!
Sade hon. - Fortsätt med det!
Ja, det tänker jag fortsätta med. Sedan reste vi oss upp och började jobba en stund. Men bara en liten stund. Den förbannade gymnastikläraren kunde gott få vänta så länge som möjligt med sina lektioner.