Då önskan far genom tanken
försvinner den lika fort.
Vägen dit ack så lång, ack så
svår.

Ingen ser de såriga knäna, ingen
hör klagan, då ljuden sipprar ut
mot ingen stans.

Framtidstro sopas igen, då
orden tappas efter de
miserabla människornas vagn.

Spottloskoskor rinner sakta längs
nästippen, torkas av med naken hud.
Sot blandas upp med svetten,
formar konturer ur lorten.

Stanken vidgar sorgsna ögon,
då hjärtat vet ingen uppenbarelse
sker.

Rika människor fångar arma själars
enda trygghet, hurrar då tåget sätter
fart mot de fördömdas ö.

Ingen misslyckad får träda mark
deras enda hopp ligger i goda
människors vilja.