Livet är en drog som jag ibland önskar att jag kunde sluta med,
men den är för kraftfull,
håller fast mig med hat.

Jag slungas mellan känslor jag inte kan kontrollera,
är det friskt?

Men jag orkar inte,
vill inte,
kan inte
skratta.

Människor jag älskar tar med mig till drömmen.
Men när tiden kommer springandes står jag där.

Själv igen.

Jag gräver mig djupare och djupare in i mig själv,
så att jag slipper möta folks tankar.

Jag missbrukar livet,
och jag orkar knappt vänta,
tills jag hittar kraften,
att sluta.