När vi hade blivit bortjagade från vår sandlåda så brukade vi gå till ett ställe som vi kallade för ”Landet”. Det var en liten bergknalle som låg längst bort i ändan av en stor garagelänga. Bakom bergknallen var det en liten dunge med träd och sly. Det var allt. Vi tyckte att det påminde om landet. Det var lite spännande att sitta på den där bergknallen.
Men säg den trevliga stund som varar. Thomas var snart där och jagade bort oss.
- Här får ni inte sitta! Stick annars får ni stryk!
Det var bara att springa därifrån.
Ibland hände det att vi smög på Thomas. Vi kunde se hur han satt där ensam, antingen i sandlådan eller på bergknallen. Han såg alltid nöjd ut. Nästan lycklig.
Jag begrep mig inte på det där beteendet då och jag gör det inte idag heller. Jag misstänkte dock att det inte skulle vara första gången som jag skulle stöta på människor med detta beteende. Det skulle finnas massor av dem därute.

En av mina vänner, Fredrik, hade en äldre bror. Jag vill minnas att han hette Joakim. Ibland så tröttnade Fredrik på att ständigt bli bortjagad och misshandlad av Thomas och skvallrade för sin äldre bror. Då låg Thomas illa till. Det hände att Joakim fick tag i Thomas och gav honom stryk. Mycket stryk. Jag såg flera gånger att andra storasyskon jagade Thomas över gården. Ibland fick de tag i honom och slog skiten ur honom.
Men det hjälpte inte. Thomas lärde sig aldrig. Översittartendenserna kunde de aldrig slå ur honom. Thomas var ond. När han hade slickat sina sår så letade han upp någon som var yngre och svagare och lät sin ilska och sårade stolthet gå ut över honom eller henne.
Ibland kunde han sitta på någon och oavbrutet banka honom eller henne i huvudet med sina knytnävar.
- Din jävla fegis! Skvallrar för brorsan va?

Det var då jag för första gången önskade att jag också hade haft någon äldre bror som hade kunnat stryka upp Thomas extra grundligt. En bror som hade kunnat vaka över mig när jag var ute på gården och lekte.
Jag bävade inför skolgången. Där skulle det finnas fler som Thomas. Man skulle aldrig få vara ifred, det förstod jag. Världen var full av skithögar som blev lyckliga av att trycka ned mindre och svagare människor. Jag hatade skolan långt innan jag började. Jag anade vad som väntade.

I skolan så fanns det bara en sak som gällde och det var fotboll. Alla ungar skulle älska fotboll. Alla ungar skulle spela fotboll under rasterna, annars blev man inte accepterad.
Var man dålig på fotboll var det inte så farligt, man blev accepterad i alla fall för man hade det rätta intresset. Det var värre om man var totalt ointresserad av fotboll. Då låg man mycket illa till.
Man blev idiotförklarad.
Man ansågs vara en byfåne.
Utanför.
Och så riskerade man stryk. Det var en mycket obehaglig känsla av att aldrig veta när det skulle smälla. Det var alltid de med översittartendenser som var de tongivande och de andra gjorde som de sade. Det var säkert flera som ogillade fotboll lika mycket som jag men de vågade inte annat än att vara med och jaga den där förbannade bollen under rasterna. De försökte passa in, de försökte bli duktiga på att jaga en boll. De fjäskade för sportfånarna.
Jag föraktade nästan dem mer än jag föraktade översittarna.
Innan så hade jag bara varit allmänt ointresserad av sport och fotboll. Det var liksom inget märkvärdigt med det. Trodde jag. Nu lärde jag mig att hata skiten.
Det som retade sportfånarna var inte att jag sket i deras fåniga lek, eller att jag var totalt ointresserad. Det som retade dem mest var att jag inte ens försökte att få vara med, jag fjäskade inte. Jag försökte inte att bli accepterad av dem.
Jag satt på en bänk för mig själv och hoppades på att få vara ifred. Det fick jag naturligtvis inte. Detta var skolvärlden – Översittarnas och sportfånarnas paradis. Än idag så värderas idrottsprestationer högt inom skolvärlden. Det kvittar hur dåligt de gör ifrån sig inom övriga ämnen.

Skyndar ofta någon lärare till försvar under föräldramötena.
Måtte alla lärare långsamt stekas i helvetet!

Översitteri och höga idrottsprestationer går ofta hand i hand, det är min erfarenhet av skolan. De värsta översittarna var oftast de som gjorde bäst ifrån sig på gymnastiken och ute på fotbollsplanen. Det var de som blev populära, det var de som var högljudda och framfusiga. De skulle höras och synas mest och när det inte var säsong för fotboll så kunde de alltid leta upp någon mindre och svagare unge och ägna sig åt lite misshandel. Då fick de också uppmärksamhet ifrån de andra. Att banka skiten ur någon gav lika mycket poäng som att lyckas sparka in en boll mellan två stolpar.

Under denna tid så önskade jag verkligen att jag hade haft en äldre bror, en bror som hade beskyddat mig. Men det hade jag inte.
Det fanns en kille som var mycket brådmogen och uppkäftig. Han sket i precis allting, det var ingen som rådde på honom. Jag vet inte varför men det var ingen som kallade honom vid förnamn förutom lärarna, Elvinsson kallades han kort och gott bland oss andra.
Elvinsson var en översittare men det som skiljde honom från de övriga översittarna var att det fanns inte någon tanke eller utstuderad plan bakom hans ondska. Han klappade till folk åt höger och vänster bara för att han kunde. Någonstans inom honom så fanns det trots allt någon form av samvete. Han gav sig sällan på dem som var mindre och svagare än honom även om det hände ibland. Han var inte feg vilket är unikt bland översittare. Tvärtom, han gav sig oftast på dem som var äldre än honom.
Ibland kunde han stega rakt upp på planen under en pågående fotbollsmatch och välja ut den största och hårdaste jäveln bland ungarna.
- Din jävla kuksugare!
Kunde han säga och sedan slog han ned honom. Rakt av. Utan krusiduller.
Det gillade jag. Jag brukade applådera tyst inom mig. Jag beundrade Elvinsson trots hans våldsamma och tokiga natur.
Elvinsson var ofta ful i munnen och använde sig av en massa grova könsord som ingen annan unge vid denna tid vågade ta i sin mun. Det gjorde man helt enkelt inte. Utom Elvinsson. Han sket i allt. Enligt honom var alla kuksugare, jävla fittor och rövknullare. Vi andra visste knappt vad dessa ord betydde men genom honom så lärde vi oss.
Jag skulle tro att Elvinsson hade ADHD eller något men under denna tid kände man inte till detta begrepp. Elvinsson var helt enkelt bara en besvärlig unge som lärarna inte riktigt visste vad de skulle ta sig till med. Inga hot eller bestraffningar hjälpte.
T o m de största översittarna var rädda för Elvinsson. Ingen käftade med honom. Han spelade sällan fotboll men fick vara ifred, ingen gav sig på honom. Elvinsson var tuff. Han var den hårdaste bland de hårda.

Ibland hände det att Elvinsson ville ägna sig åt lite fysisk aktivitet som inte innebar misshandel. Då kunde han kliva ut på fotbollsplanen och jaga iväg någon.
- Stick! Nu ska jag vara med!
Sedan tog han upp bollen med bara händerna, gick sakta fram mot målet, siktade och placerade den hårda läderkulan mitt i ansiktet på målvakten.
- Ett – noll till mig. Jag vann!
Sedan gick han långsamt av planen och hoppades på att någon skulle protestera. Det var det sällan någon som gjorde.

Jag gillade Elvinsson.

Det hände att jag åkte ut under lektionerna. Åkte man ut så fick man sitta ute i korridoren på en träbänk. Det ansågs vara en bestraffning men för mig så var det en belöning. Jag slapp ju den tråkiga lektionen.
Det var ute i korridoren jag blev vän med Elvinsson. Han gick i en annan klass som hade klassrummet intill mitt och han satt så gott som alltid på den där träbänken.
- Jaha, här kommer du igen!
Sade han.
Vi lärde känna varandra under lektionstid. Vi satt och samtalade på en träbänk under klädhängarna i metall samtidigt som de andra fick sina huvuden fyllda med meningslös kunskap. Var man ensam med honom så visade det sig att han var riktigt mänsklig.
- Vad gjorde du den här gången?
Frågade han och fick alltid samma svar av mig.
- Ingenting. Jag gjorde ingenting.
Det stämde. Jag gjorde ingenting och det var därför jag åkte ut. Jag bråkade aldrig eller störde lektionerna. Jag bara sket i alltihop. Jag ville inte lära mig. Jag satt mest och drömde och öppnade sällan böckerna. Fick jag någon fråga så kunde jag chansa och svara vad som helst eftersom jag aldrig visste vad lektionen handlade om.
- Eskilstuna! Andra världskriget! Jesus!
Sannolikheten för att jag någon gång skulle träffa rätt var inte stor.
Jag blev vän med Elvinsson, han blev en ersättare för en storebror som aldrig hade blivit född av min mor. Under hela låg- och mellanstadiet så klarade jag mig rätt så bra från de värsta skithögarna. Det såg Elvinsson till. Visst, stryk fick jag ibland men hade jag inte haft Elvinsson bakom mig så hade det blivit långt mycket värre.

Några månader efter att jag hade blivit vän med Elvinsson så blev vi båda placerade i ”Kliniken". Det var en klass för ungar som behövde stöd av olika anledningar. Man blandade bråkstakar, analfabeter, slöfockar och blivande psykfall i en enda klass. Vår lärarinna hette fröken Jägermann och var mycket sträng och hårdhänt. Det behövdes. Alla var livrädda för henne och hennes långa naglar som hon aldrig tvekade att använda mot oss. Ibland kunde hon komma bakifrån, ta tag i örat med sina vassa naglar och nästan lyfta upp oss ur bänken. Det hände när vi inte gjorde som hon sade eller när vi ägnade oss åt att banka varandra i huvudet med våra böcker istället för att ägna oss åt innehållet i dem.
Jag hyser inget som helst agg mot henne idag. Med tanke på hur det ser ut i dagens skola så skulle det behövas flera kompanier av fröken Jägermanns kaliber.
Hon var stenhård, hon försökte verkligen att pressa in lite kunskap i vårda dumma och ointresserade huvuden. Hon gjorde helt enkelt vad som krävdes.
Men Elvinsson rådde hon inte på. Inget bet på honom. Han var inte rädd för henne. Elvinsson var obstinat och kunde inte sitta still. Det var helt omöjligt för honom.
Fröken Jägermann gillade högläsning. Längst fram satt det en storvuxen bondunge vid namn Rolf som var flera år äldre än oss andra, elva – tolv år tror jag. Han satt och stakade sig igenom en läsebok ämnad för första klass.
- T… T… Tor O… Och Le… Leeena? Öh… Tor och Lena Ä… Är …Sysss… Sssyss... Syskon!
Det tog en ohyggligt lång tid för honom att traggla sig igenom en läsebok som var ämnad för småungar. Vi andra satt och var irriterade men mest irriterad, det var Elvinsson.
Han reste sig sakta upp från sin bänk och började gå fram till den stora bondungen som hade svårt för att få något grepp om de där underliga krumelurerna i boken som kallades för bokstäver. Rolf ville nog helst vara på sin fars gård och skyffla gödsel. Dyngspridning var i alla fall något som det gick att se någon logik i.
- Gå och sätt dig!
Röt fröken Jägermann åt Elvinsson.

Elvinsson bara hånflinade åt henne. I sina händer hade han en stor tung kartbok. Han ställde sig bakom Rolf och drämde med full kraft kartboken i huvudet på honom.
- Det där kanske kan lära dig att läsa din jävla idiot!
Rolf ramlade av stolen, gick ned på knä och såg helt oförstående ut. Vad i helvete hade hänt? Ena stunden satt han och försökte para ihop bokstäver så att de bildade ord och meningar, sedan blixtrade det bara till i huvudet på honom. Det hände aldrig när han skyfflade gödsel tillsammans med sin far.
Fröken Jägermann blev helt vansinnig och sprang fram till Elvinsson. Hon tog tag i hans arm för att dra honom ut ur klassrummet för vidare transport till studierektorn. Nu tänkte hon inte ge sig förrän hon hade fått honom placerad på någon form av anstalt. Han hade saboterat tillräckligt med lektioner för henne.
Det var nu det ofattbara hände. Elvinsson gjorde motstånd. Han sparkade fröken Jägermann på benen och skrek åt henne.
- Släpp mig kärringjävel! Annars ska du jävlar i mig få så du håller käften!
Detta var något oerhört. Ingen hade tidigare vågat göra motstånd mot någon lärare, än mindre mot den tuffaste av dem, fröken Jägermann.
Elvinsson skrek att han skulle slå fröken på käften samtidigt som hon hade kopplat greppet på honom och släpade honom ur klassrummet.
- Jävla kärring! Du borde knullas!

Fröken Jägermann var tuff och lät sig inte skrämmas av en liten skitunge, oavsett om han var skolans största gangster och slagskämpe. Ånej! Nu skulle han bort från hennes klass! Helst till en annan skola långt bort. Kiruna kanske?

Jag trodde faktiskt att han hade gått över gränsen denna gång. Jag skulle aldrig mer få se Elvinsson, nu skulle mitt beskydd från de andra översittarna vara till ända.
Nej, några dagar senare dök han upp igen. Det var skolplikt, skolan var tvungen att ta hand om alla ungar oavsett om de inte passade in. Det var sjuttiotal och flummeriet visste inga gränser. Om det inte gick att anpassa de värsta dårarna till skolan så fick skolan anpassa sig efter dem.
Det var illa för både lärare och de elever som faktiskt ville lära sig någonting men till lycka för mig. Jag skulle klara mig. Jag skulle överleva. Elvinsson skulle fortsätta med att beskydda mig.
Det gjorde han under hela låg- och mellanstadiet. Sedan växte han ifrån mig.
Elvinsson var som jag tidigare skrev mycket brådmogen. När de var dags att börja högstadiet så gick han vidare till äldre kamrater. Redan vid trettonårsåldern så började han att dricka alkohol, röka springa efter tjejer. Jag var en finnig tönt som han absolut inte ville kännas vid.
Elvinsson blev ytterligare en som man gjorde bäst i att undvika i skolans korridorer och kapprum. De få gånger han var i skolan. Han försvann tidigt ur sikte från både lärare och kuratorer.
Det fanns annat som lockade för honom. Dessvärre.
Det gick inte så bra för honom i livet.
För fröken Jägermann så gick det desto bättre. Hon blev senare rektor och slapp därmed direktkontakt med besvärliga ungar. Jag unnar henne det. Faktum är att jag inte kan tänka mig en bättre rektor. Om någon kan hålla ordning på en skola så är det hon. Nu skulle hon slippa bråkstakar som Elvinsson.

Många år senare så var jag tillbaka i min gamla hemkommun. Jag var där för att besöka en gammal ungdomskamrat. Jag skulle snart fylla fyrtio och ville gärna gå omkring på min gamla skolgård för att enbart minnas. För att tänka tillbaka en stund. För att få känna av tidens gång och få lite perspektiv på saker och ting.
Jag gick sakta över skolgården. En hel del var borta eller omgjort men den förbannade fotbollsplanen var kvar. Skolgården hade blivit mindre, den hade delvis fått ge vika för nya utbyggnader. Men fotbollsplanen var helig, den hade man aktat sig noga för att inkräkta på. Jag blev inte förvånad. Här knäcktes fortfarande ungar för livet. Idrotten förbrödrar mitt håriga arsle!
Jag vandrade ut och ställde mig mitt på fotbollsplanen. Jag tittade ut över kolstybben och förundrades över hur en sådan liten ful jävla plätt kunde ha så stor inverkan på människors liv. Vad i helvete är det som driver dem?

Varför?

När jag stod där undrade jag också varför Elvinsson något år tidigare hade tagit livet av sig.
Varför?
Elvinsson hängde sig i sitt eget hus. I hallen. Det var en dryckesbroder som kom dit en tidig morgon, kanske för att dela en flaska sprit med honom, kanske för att kolla upp om Elvinsson hade en flaska att dela med honom. Vad vet jag?
Elvinsson hängde där och dinglade i hallen, kanske vajade han lite fram och tillbaka av luftdraget som blev när dryckesbrodern öppnade dörren. Kanske knakade och knarrade det lite lätt från repet. Han hängde där alldeles ensam. Hans tid var över.
Tomma tunnor skramlar mest säger man.
Elvinsson hade varit den hårdaste killen i skolan. Han hade haft sin lilla storhetstid, sedan blev han vuxen och var tvungen att anpassa sig efter vuxenvärlden. Här gällde inte riktigt samma flummerier som i skolan. Man kunde inte sparka chefer på benen och be dem dra åt helvete i all oändlighet.
Vuxenlivet klarade han aldrig av.

Jag undrar vad som var den sista tanken som for genom Elvinssons huvud innan repet snörde av blodtillförseln och sprängde artärerna uppe i skallen?
Vandrade han fram en sista gång över skolgården och var kungen bland alla de andra skitstövlarna?
Nu har Elvinsson mött Gud och har han tur så är Gud av den förlåtande sorten. Kanske gillar Gud inte ens fröken Jägermann. Kanske säger Gud till Elvinsson:
- Ha! Ha! Jag minns när du sparkade den där sketkärringen på smalbenen! Att du bara vågade!
I Paradiset så finns det nog inte vare sig fotbollsplaner eller skolor, för det är ju ett paradis och det vore ju skit till paradis om man skulle bli tvungen att jaga en boll eller sätta sig vid skolbänken igen när tiden är över här på jorden.
Men man kan ju aldrig veta.
När min tid är ute så kanske jag sitter i mitt gamla klassrum igen. Kanske står fröken Jägermann där framme vid katedern men nu så lyssnar jag, för nu så har hon något att lära ut som intresserar mig. Intill mig sitter alla mina gamla vänner från min tid på jorden och vi är alla unga och pigga på nya äventyr.
Helt plötsligt så ringer det ut till rast och alla springer till fotbollsplanen utom jag. Jag står där ensam på trappan ut till skolgården och kisar mot solen.
Helt plötsligt lägger någon en hand på min axel, det är Elvinsson, skolans största bråkstake.
- Dig har jag inte sett på länge!

Sedan går vi bort till fotbollsplanen och tittar på de andra som spelar fotboll.

Nu är det tillåtet att inte längre jaga en boll. Alla som vill blir befriade och ingen får längre stryk. Den tiden är förbi nu. För alltid.