Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Blir förföljd av månen

Månen stirrar på mig med sitt bleka ansikte

Lite sned, och tyst tittar hon
utan att blinka


Anar oro hos henne




Andas djupt,
rensar arbetet ur lungorna

Jag är slut för dagen

Tömd av tröst är jag


Känner mig störd av månen


Går fort, andas djupt,
undviker månen där uppe på andra sidan av vägen

Vill inte veta varför hon ser så sjuk och blek
ut i ansiktet


Hon gömmer sig
bakom trädtoppar, stundvis.

Ändå förföljer hon mig tyst, ihärdigt

Blir orolig för henne

Om hon yrar och går vilse
kan katastrofen bli ett faktum.





Fri vers av Shahla Haghi
Läst 374 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2011-10-12 14:51



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Månen, detta mytiska väsen. Ibland lyser den så klart och ibland så tycks den nästan förfölja en vart man än går och se på en utan att ens blinka. Det finns en dov oro i den här texten och en djup känsla av osäkerhet, precis som om man dansar på randen till en katastrof. Månen ser inte, utan hon stirrar, och det gör att man känner sig störd, besvärad och aningen illa till mods. Men ändå kan man inte undvika frågorna. En sjuk och blek måne som gömmer sig tyder på något obehagligt och sprider kusliga stämningar i kroppen. Det kan vara svårt att sätta ord på, men det finns där likväl som en grundstämning, och när man är helt slut för dagen så infinner sig också sårbarheten och tröttheten. Lite grann så uppfattar jag också månen i den här dikten som en sjuklig och ansiktsblek syster. Man blir orolig och sörjer för hennes hälsa, och om hon någon dag skulle förirra sig bort så skulle katastrofen lätt kunna vara ett faktum i en värld där det är så lätt att gå vilse.
2012-01-17

  Ronny Berk
rubriken söker mig till läsning; intressant anslag i den texten; den kvinnliga månen som ...
2011-11-25

    ej medlem längre
hehe, rolig text!
2011-10-12
  > Nästa text
< Föregående

Shahla Haghi
Shahla Haghi