om
att leva i skuggan
ljuset i periferin
ouppnåbart
mäkta ej bländas
i utlevad blick

att leva i skuggan
om
sikten fördunklas
villrådighets draperi
förtröstad väl
förvissad om dess frö


åh
lätta åter molnen
stråla en strimma sol genom den smala öppningen i skyn
genom mina väntande ögon
in i min puls


stanna tiden - vad finns väl i den?
det nyss mörka och tunga

gå
in och lyft sinnet därinne
upp
mot ljuset
som ju egentligen alltid finns där
om man verkligen ser


natten lång
men vet
gryningen ankomma
alltid

ty när det är som allra mörkast
där ingen ljusning anas
finns vändpunkten
liv
uti skugga
sprängande ytans spänning
intaga skrymslets vrå
utstrålar otyglad kärlek och ljus


förlorad som fängslad


så tynger tankarnas fyllda knoppar
då saven åter stiger
med nyvaknad värme i frusna kroppar
lättar de ångande dunster i det blå
djupt allra längst in
där
min orörda vrå
ser synens slingrande grepp
förlorad som fängslad
fast funnen
vid självets labyrint
brinner gårdagens minne


morgonrodnad värmer
frusen träl
vecklar vingarna ut
reser sin krona

blicken fäst vid klara skyn
händer sträcks mot himlabryn
fri fri fri
till slut