Täkter och småskog
strax bortanför husen,
en järnväg,
en landsväg,
en rödräv som springer
med svansen i skyn.

Stegen
som knastrar
emot grusade vägar
är mina
fastän de försvinner bort

frihet och sorg,
råkorna och livet
molnen som ut över himlen drar fram

Här står vi i hallen
till fullvuxna livet,
som vi ska bygga,
vårda och älta ibland.


Jag tänker på dem
som flyttade med vinden,
till arbete, studier,
teater och bröd

och på dem som blev kvar.


Här finns inga blåberg;
här är långt till havet;
det är kallt i oktober;
det är vägen mot vinter;
det är vägen mot söder
där ån blir en sjö.

Det svaga blev sjukt, fel och förbjudet.
Det ska botas och bättras,
blidkas och dö.

Det finns piller som hjälper
mot ångest och plågor,
som söver vår tanke
om att något är fel.


Det har blivit så
att jag går långa promenader,
fast jag fryser om tårna.

Det blev så,
att det var sommaren som svek
och kysste mig i trädgården.
I Uppsala fanns en gravsten
som var min favorit,
den hade en rad av Karlfeldt
och ett graverat träd i blåst.

Jag lyssnar på sameradion
det känns riktigast så,
en hund som varit på fjället en månad
kom utmärglad hem
till sin husse igår.

Allt kommer inte bli bra
allt vi kan göra är lyssna och nicka
och hoppas att lite
av allting det vackra består
och att lite blir bättre
för dem som tar vid.


Bäcken är en å
följer man den kommer man
till Lagårdssjön och Hultet.

Rockskörten och halsduken fladdrar till,
jag fäller upp min krage
det är en lång väg att gå

och dagarna kommer,
och blir till perioder
av veckor, och månader, tiotals år
och jag tänker på vanmakt,
på blommor och tystnad,
och jag vet ganska lite
men anar en del.