Riddaren sitter upp på sin vita
springare, blodröda rosen
han bär i hand.

Mötet med en kvinna vill han
finna då ensamma dagar
kan ta slut.

Kalla berg, ljusa dalar rider han
genom dag som natt.
Snåriga slingor utan napp.

Tidens små ögonblick, då solljus
honom når, fångas i farten
då springaren når ett vattenbryn.

Ögonen trötta, faller han
ner på ryggen, bärs av den
starka häst, låter rosen falla
längs gatan fram.

Nästa morgon han vaknar
vid ett vattenbryn i den
skogsdunge han drömt om
speglar sitt ansikte i spegelns
stilla vatten.

Solens strimma når dungen
liksom den kvinna som fann den
blodröda ros.
Läppar lika röda som blod,
ögon lika blå som pärlor
håret lika ljust och lockigt
som änglahår.
Tittar nyfiket på den
nyvakna förvånade
mannen, som vaknade
ur den dröm.

Hans mörkbruna, nästan
svarta ögon,
perfekta drag och svarta
kortklippta håret
ler och kliar sig i ögonen.

De sätter sig upp på
den vita springaren, rider
iväg han bakom och hon framför.
Evigheten stannar de i
utan att vilja tappa känslan.