För ett tag sedan var jag hos läkaren på diabeteskontroll. När jag satt där i väntrummet på Företagshälsan noterade jag en plansch från Försäkringskassan. Det var en fin bild. Jag tittade på den en stund. Den föreställde en spegelblank sjö och en brygga. Det stod en kvinna på bryggan, intill henne satt en hund. Hunden såg snäll ut. Det var en collie. Kvinnan verkade vara en alldeles vanlig kvinna som såg ut att ha sluppit undan något otäckt som hade plågat henne i flera år. Nu stod hon och tittade ut över sjön och begrundade sin nya, härliga situation som sjukskriven kvinna, helt fri från arbete och tvång. Hon var äntligen lycklig. Framtiden låg framför henne som en spegelblank, sommarvarm sjö. Det var bara att hoppa i och njuta.
Det var så jag uppfattade bilden.
Det var vackert. Jag fick intrycket av att det var tidig morgon, det var värmedis i luften. Det skulle bli varmt och soligt. Kvinnan och hunden hade en fin dag framför sig.
Det var ett behagligt foto som andades lycka och stillhet. Det var texten som förstörde alltihop.
”Arbetskraften kan komma när du minst anar det."
Meningen var att texten skulle andas hopp och tro på framtiden. Jag upplevde den som hotfull.
Jag tror att om jag hade suttit på den där bryggan en tidig sommarmorgon så skulle arbetskraft vara det sista som skulle drabba mig. Jag förstår inte ens hur det skulle ha gått till? Skulle jag helt plötsligt resa mig upp, lämna min sköna tillvaro, ringa upp min chef och säga: ”Du, jag skiter i det här nu! Jag har tröttnat på att vara ledig och ägna mig åt mina hobbies! Jag känner nämligen att jag har fått ARBETSKRAFTEN tillbaka! Jag längtar efter lite städning, budkörning och avloppsrensning!”
Nej, sannolikheten för att det där samtalet skulle äga rum är inte stor.
Moderaterna jagar de sjuka. De hävdar att de inte alls är sjuka. De säger att många av dem är sjukskrivna på tveksamma diagnoser.
Jag skulle väldigt gärna vilja vara sjukskriven på en tveksam diagnos.
Jag tror t o m att jag har varit det en gång för länge sedan. Psykisk insufficiens stod det på läkarintyget. Det lät bra. Jag skulle egentligen ha tillträtt ett sommarvikariat som rövtorkare åt Hemtjänsten. Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen. Det blev några fina sommarmånader med mycket lek. Jag skulle väldigt gärna vilja ha tillbaka den tiden.
Lite psykisk insufficiens hade inte varit dumt!
- Ursäkta, sade ni något?
Undrade läkaren som stod i dörröppningen. Han hade tydligen ropat in mig flera gånger. Jag hade inte märkt någonting.
- Öh, Nej! Nej! Jag satt och tänkte högt för mig själv bara.
Proverna visade sig vara bra. Jag kommer att klara mig i ytterligare några år.
 
Jag och en jobbarkompis som hette Roger satt under en kafferast och snackade lite skit. Vi fantiserade om långa sjukskrivningar och förtidspensioner. Vad vi skulle göra om vi slapp gå till jobbet, vilka drömmar vi skulle uppfylla osv. Jag talade om att jag skulle nog skriva en roman.
- En jävla bok? Jaha… Vad skulle den handla om då?
Undrade Roger som är en person som begränsar sina litterära äventyr till motormanualer och recensioner av porrfilmer i diverse herrtidningar. Jag har ingenting gemensamt med Roger. Han är en människa som kallar sådana som mig för ”Professorn”.
- Den skulle handla om en medelålders man som blir utsläppt från kåken efter att ha blivit benådad från ett livstidsstraff. Han har suttit tjugo år och är som en nyfödd i samhället!
Jag undrar vart jag fick det där ifrån? Det var inget planerat. Men jag spånade vidare i alla fall. Det lät som en bra historia.
Jag drog i grova drag ihop en berättelse som det skulle kunna gå att koka upp en roman på. Mannen, som kanske skulle heta Conny, hade varit 21 år när han blev dömd till livstid. Tjugo år senare skulle han komma ut som en medelålders man till ett samhälle som han inte längre kände igen. Han skulle vara drygt fyrtio år men mentalt skulle han fortfarande stå på en ung mans nivå. Han skulle vara blyg och bortkommen inför kvinnor. Han skulle prata och argumentera som en tjugoåring. Han skulle inte begripa sig på hur man betalade med kort och en mobiltelefon skulle han hantera som en kommunikationsradio – Hallå! Hör du mig? Jag hör dig finfint!
I Connys huvud är det fortfarande sent åttiotal, livets erfarenheter har inte format honom till en vuxen man. Han vet inte mer om livet än vilken tjugoåring som helst. Han blandar till busgroggar, kräks i rosenrabatter och raggar på tonårstjejer utanför ungdomsgårdar. Till slut skulle han naturligtvis träffa en jämnårig kvinna som lärde honom både det ena och det andra. Nästan allt i livet skulle vara för första gången för honom. Det skulle ordna upp sig till slut för Conny, men resan dit skulle kunna bjuda på en hel del tragikomiska situationer.
- Det lät inget vidare! Inga bankrån och sånt?
Nej, inga bankrån.
Ingen idé att försöka förklara för en sådan som Roger.
Jag kände att jag var tvungen att fråga Roger vad han skulle göra om han fick förtidspension. Vilka drömmar skulle han förverkliga?
- Jag skulle åka till Thailand och knulla!
Jaha. Ja, där ser man. Vi har alla våra drömmar här i livet. Roger ville åka till Thailand och doppa veken.
- Jajamensan! Jag skulle sticka direkt så fort jag hade fått beslutet från Försäkringskassan i min hand!
Vi satt tysta en stund. Jag tittade på Roger. Han var på väg att drömma sig bort. Kanske ända till Thailand? Jag gick iväg och hämtade kaffe. Sedan satte jag mig vid ett annat bord.
Ensam.
Jag är en man som växer i sin ensamhet.
Vem kan egentligen klandra mig?