På stan en man står i kylan
håller Aluma i handen.
Ser ögonen, då han bedjar
tyst:
"Kom och köp!"

Kan inte gå förbi, trots jag inte
har så mycket själv.
Frågar vad det kostar.
"40 kronor," säger han.
Tar upp min börs, betalar och
får en tidning.

Det sista jag hör är:
"Tack så mycket."
Leendet jag ger betyder mycket,
pengarna kan tyckas onödiga
och ägaren, som är
livets ordare får många att
undra varför.

"Detta är en enda lön de får, varför
tappas det bort?"

Ser mig om, märker alla har för brott
att ens se ljusets strålar.
Stress in, stress ut, planera fest och glam.

Blir så ledsen då jag inser att mannen står kvar
med sina tidningar utan att någon ser.
Vinkar mot honom och ler,
tänka sig, han ler tillbaka.

Tänk om det vore en höjdare, som
dess utom var man,
vem skulle inte prata med honom?
Le och försöka möta hans blick?
Vem ser den mannen med
Aluma, som inte skyltar med
frusna händer eller svår tillvaro.

Tacket räcker för mig, vet
det ger lite.
Önskar så fler kunde se mina
underbara människor jag köper
tidningarna från.

Känner mig så rik, för trots jag
går på försörjningsstöd,
har ont om pengar, ibland om
tid, tar jag mig alltid en minut att
se, höra och ibland bidrar
lite.

Vill aldrig ses bättre än andra,
vill aldrig älskas mer än andra,
vill aldrig bli uppmärksammad.

Det enda jag vill är
att visa hur lätt det är
att se, höra, lägga tiden
skänka en slant,
eftersom någon annan
har det alltid värre än jag.

Var med i Sydnytt i fjol. Reportaget
blev till tack vare Julia, en
reporter tog kontakt med mig
på fb.
Hon hade läst vissa bloggar jag
skrivit, som vittnade om att jag
brydde mig.
Just då jobbade jag på
Röda korset.

Julen en vånda för fattig

hette detta. Jag visades hela
fem gånger en fredag
i december.

Jag berättade hur det är
att gå på försöjningsstöd
och samtidigt inte kunna
ge sitt eller sina barn
en jul med mat,
klappar eller ens åka iväg.

Nu är jag inte den mest
drabbade, men ville föra allas
talan, ville visa att det går att
visa engagemang via tv också.

Visst var jag nervös,
visst ville jag gömma mig då
reportaget visades, eftersom
många känner mig i min stad,
men visste inte hur illa
min situation var.

Något jag är stolt över är
att jag vågar stå upp för
mig själv och andra, som
har det sämre.

Blir så arg, ja riktigt
förbannad, då vissa klagar på
att de inte fick det senaste
som reklamen visar,
blir så ledsen då jag får
höra att det är synd om mig.
Varför?
För jag är fattig?

Jag har ett rikt liv med vänner
jag älskar, går i skolan,
skriver på poeter
och hjälper till då andra
inte kan.

De på Röda korset saknar mig,
får ta mod till mig och gå dit
igen, efter det långa uppehållet.
Trivdes ju bra där.

Tjänade inte ett dugg, men
det var inte det.
Det var gemenskapen och
den underbara andan, att
få vara i ett stort sammanhang
där pengar och annat stödjer
de som inte har.

I reportaget berättade jag att
jag blir ledsen då jag ser barn utan
mössa och vantar mitt i smällkalla
vintern, berättade även jag haft ett
svårt liv jag inte önskar någon.
Barnhem och fosterhem kom med.

Ja och sen berättade abedissan att
vissa fattiga kan inte köpa något,
de får söka bidrag via kyrkan.
Studdsboll etc är det vissa får.

Hur som helst Julia, som sitter
på Svt och jobbar även som
nyhetsläsare ibland får beröm av
mig då hon är i tv.

Hon skrev nämligen att jag
påverkade hela teamet, var
den de gillade. Ja, mitt budskap
gick fram så bra att telefonerna
ringde varma.

Då jag såg reportaget, såg alla andra
det med. Vissa människor jag kände
ringde och frågade varför jag inte sagt
något, vissa klappade mig på axeln
och sa bra gjort.

Alla jag känner är stolta, de vet jag
står upp för min sak och verkligen
säger min mening.



Vill bara säga detta, det är inte skryt
inte något att skryta med, men vill
berätta, eftersom många har samma
situation som jag.