Jag är morgonpigg, det har jag nämnt tidigare. Jag älskar att gå upp tidigt under helgmorgnarna och sätta mig vid min dator och skriva.
Det är min stund på jorden.
Men jag uträttar inget av värde, det kommer inte att mynna ut i någonting. Jag bygger inte upp något bestående åt några efterlevande. Det finns inget värde i det.
Det är inte som att bygga ett hus.
Man skulle kunna säga att jag har svikit Gud. Han gav mig en väl fungerande hjärna (nåja, den fungerar i alla fall) och en god hälsa. Det måste ha funnits någon mening med det. Han ville nog att jag skulle göra honom stolt på något vis. Men istället svek jag honom.
Det är i alla fall så det känns och så har jag känt det länge nu.
Jag lever ett bra liv. Jag har fått det mycket gott. Jag är tacksam över det. Men har jag så kul egentligen?
Mitt liv ”rockar” helt enkelt inte, som jag skulle ha sagt för tjugo år sedan.
Var det detta jag drömde om under de tråkiga lektionerna i skolan?
 
Min flickvän håller på att tröttna. Det är inget konstigt. Det var väntat. Jag är van.
Alla kvinnor vill förr eller senare flytta ihop. Det fanns en tid då jag gick med på det, enbart för att få behålla kvinnan. Men jag trivdes aldrig med det upplägget. Jag gillar inte att få in vardagen och tristessen i förhållandet. Vaknar man upp med samma människa år efter år så försvinner spänningen och glädjen.
Jag kompromissar inte längre. Jag är för gammal för sådant. Så därför håller min flickvän på att tröttna. Du satsar inte på förhållandet! Ja, den där meningen känner alla män igen. Att satsa på förhållandet innebär att man ska flytta ihop och sedan ska förfallet och resan mot den gemensamma ålderdomen starta. Och snabbt ska det gå! Jag föredrar att dra ut på det in i det längsta.
Idealförhållandet hade varit att vara tillsammans med en kvinna som man träffade varannan helg. En kvinna som bodde i en annan stad. När man väl träffades så skulle det vara förknippat med glädje och spänning. Pirret i magen skulle fortfarande finnas kvar. Ja, man kanske t o m skulle kunna känna något som liknades vid hänförelse igen?
Men det finns inga kvinnor som går med på sådana förhållanden och jag har slutat att kompromissa för länge sedan. 
Förut så gjorde min flickvän slut ungefär en gång i kvartalet. Nu har det accelererat, nu gör hon slut en gång i månaden.
Nu är det inte så långt kvar förrän hon gör slut för gott.
Min nuvarande flickvän är min sista flickvän.
För jag kompromissar inte längre.
 
Jag har aldrig haft som mål att gifta mig, dra på mig skulder och en massa barn. Vissa människor drömmer om sådana liv, jag hade för stora förhoppningar på livet. Mina drömmar sträckte sig längre.
Men OM jag hade gift mig och skaffat ett helt koppel med ungar och en stor villa. Hade jag haft det roligare då? Som villaägare så måste man vara händig, man måste kunna reparera saker och ting. Takpannor ska bytas ut, stuprör ska rensas och verandor ska byggas.
Jag skulle aldrig orka lära mig något sådant, än mindre utföra det.
Jag känner mig själv, jag skulle ställa till det för mig inom en månad. Antagligen skulle jag av ren leda bygga en bomb ute i garaget och smälla hela skiten i luften.
Eller stollerunka dagarna i ända tills lånen på huset förföll.
Eller…
Låt oss testa för en stund!
Ponera nu att jag skulle kunna knäppa med fingrarna och vips! Nu är jag helt plötsligt fader till tre ungar, bor i hårt belånad villa och har en grinig kärring som hela tiden jagar mig så fort jag kommer hem från mitt tråkiga arbete.
- När i helvete ska du egentligen klippa gräset?
 Ja, när ska jag göra det egentligen? Jag har ju för fan jobbat mina åtta timmar! Ska jag åka på övertid så fort jag kommer hem?
Sådan inställning kan man inte ha som familjefar och villaägare, det begriper vem som helst. Men sådan inställning har jag. Så fungerar jag.
Nu är det tidig lördagsmorgon, jag är ledig och ser fram emot att sätta mig och skriva vid datorn med en kopp rykande hett skånerost.
Hinner knappt sätta mig förrän jag blir anfallen av en unge som skriker mig i örat. Det är något om ett jävla TV-spel, att det är rea och att jag har lovat honom att följa med till affären just idag och köpa ett visst specifikt TV-spel. Antagligen ett spel som innehåller både detonationer och kulsprutesmatter och som kommer att förstärkas av den nya surroundanläggningen som min fru tvingade mig att köpa på kredit förra månaden.
Det verkar ju lovande. Trevligt värre.
- Du lovade! Kan vi inte åka någon gång? Nu! Nu! Nu!
Samtidigt så kommer den yngsta ungen kravlande, hon som inte har lärt sig att gå ännu. Hon klämmer sig in under skrivbordet, trasslar in sig i kablarna, försöker att komma loss och sliter loss både kablar och hela kontaktinsatsen från väggen. Därmed så ligger bredbandsuppkopplingen nere för ett bra tag framöver.
Det var den lördagsmorgonen det.
En morgon, ett liv, ett helvete.
 
Under förmiddagen sitter jag vid köksbordet och försöker att koppla av med en kopp kaffe och en cigg – en cigg som jag enbart får röka under fläkten, i mitt eget hus.
Slänger en blick ut genom fönstret och upptäcker två personer som är på väg uppför min trappa. En mycket ung kvinna och man. Det ser ut som en gatflicka och en knarkare.
- Helvetes jävlar! Öppna inte dörren! Problem på gång!
Skriker jag åt min fru.
- Var inte löjlig. Det är ju bara Felicia med sin nya pojkvän!
Det tar en stund för mig att koppla att Felicia är min äldsta dotter. Jag vet inte hur mycket pengar och hur många timmar av min dyra fritid som jag har lagt ned på henne, och så slutar det på detta viset. En dotter som klär sig som en sköka och som drar hem någon som verkar bo i ett grovsoprum.
Felicia presenterar sin nya pojkvän som ”Mange”. Mange ser ut som en kille som borde stå med på smittskyddsinstitutets lista över farsoter som kan drabba landet, strax under mjältbrandsvirus.
Nu har han drabbat min dotter.
Jag går ned i mitt garage och väger min nya rekylfria hammare i handen – varför jag nu har köpt den? – och funderar på att testa hammarens slagkraftighet mot Manges huvud. Dessvärre har jag inte tid att sitta av några år på kåken för mord, jag har ju två andra ungar som jag måste försörja, plus en fet fru som bestämt vägrar att arbeta.
En förmiddag, ett liv, ett helvete.
 
Under eftermiddagen är jag ute i trädgården. Jag står där. Bara står. Kommer mig inte för med något annat. I handen har jag en verktygslåda, det var visst något som var tvunget att repareras men jag vet inte hur man gör.
Så jag står där och väntar på att tiden ska gå så att jag får komma in igen.
Avlopp svämmar över. Panel lossnar, kortslutning i elskåpet och gräset, det bara växer och växer.
En eftermiddag, ett liv, ett helvete.
 
På kvällen funderar jag på att beställa pizza och ringa till min flickvän och be henne komma över. Vilken flickvän förresten? Jag är ju gift med en kärring som är lika ful som jag själv!
Det är lördag och det slår mig att jag är tvungen att ha sex med henne, min fru. Jag har haft sex med henne varje vecka i över tjugo år!
Nä, jag kommer aldrig att kunna mobilisera något som ens liknar ett stånd. Helt omöjligt. Som tur är så finns det ju potenshöjare.
Jag går genast iväg till kylskåpet för att hämta en helflaska brännvin.
Nu ska jag dricka hejdlöst!
En rejäl lördagsfylla var ju länge sedan. Kan bli kul även om det blir tillsammans med en fru som bestämde sig för att börja åldras vid samma tidpunkt som vi kedjade fast oss med villalånen.
- Var är spriten?
Undrar jag samtidigt som jag glor in i ett kylskåp som enbart verkar innehålla mat och blandsaft.
- Sprit? Har du blivit galen? I den här familjen nyttjar vi inte alkohol! Det vet du ju! Tänk på barnen!
En lördagskväll, ett liv, ett helvete.
 
En timma senare ligger jag i den äkta sängen tillsammans med min fru. Jag ligger ovanpå henne och försöker flåsande och med stor möda att föra in en halvslak kuk. Det är helt omöjligt. Jag trycker på men den viker sig hela tiden.
Gode gud, det här händer inte mig!
Tänker jag.
Jag ger upp, kliver ur sängen och ställer mig och tittar ut genom fönstret. Jag ser ut över villaområdet. I vartenda sovrum utspelar sig samma scen. Det är krossade förhoppningar, räntehöjningar, rädsla för permitteringar och slaka kukar. Jag måste fly.
Och så gör jag det. Jag knäpper med fingrarna och Vips! Nu är jag…
 
…Tillbaka till mitt gamla liv igen!
Jag har det bra. Jag är frisk. Jag har ett jobb. Jag har pengar. Jag har en flickvän (förvisso inte så länge till) och några vänner. Jag borde vara tacksam. Jag försöker att vara tacksam.
Men vissa dagar känns det svårt.
- Du har kommit upp i en ålder när vissa saker gärna vill komma ikapp.
Sade min chef till mig för ett tag sedan.
Hon hade rätt.
Men det är inte gamla synder som har hunnit ikapp mig, det är alla drömmar jag hade.
När jag var ung så sköt jag upp alla mina drömmar. Jag hade tiden på mig, det kändes så. Nästa år, då jävlar!  Nu har jag varvat allt mina drömmar. Nu är det för sent. Nu slår de mig i bakhuvudet istället.
De har kommit ikapp mig bakvägen.
Men va fan, ikväll ska jag käka pizza igen. Jag har nyss köpt en ny DVD-box som jag ska kolla på och jag är fullt uppkopplad.
Det kunde ha varit värre.
Men det kunde ha varit bättre också, men jag vet inte på vilket vis.
Vet någon det?