Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En hemlig parkbänk.

Det fanns en ung kvinna som hade behövt att flytta ifrån stan.
Jag kallar henne för Lotta. Jag tänker inte gå in på omständigheterna till varför Lotta behövde flytta, det är ointressant. Men jag är helt säker på att hennes liv skulle tagit en positiv vändning om hon hade flyttat. Men hon flyttade inte. Hon vågade inte. Hon är född och uppväxt här i stan.
Det är alltid första flytten som är svårast, när man ska lämna platsen som man växte upp på. Det är då man bryter upp. Ibland så kan det hända att man behöver flytta flera gånger i sitt liv. Det brukar inte vara några problem, man fixar sig en ny bostad på annan ort och så flyttar man bara.
Punkt slut.
Men första flytten, när man är ung och lämnar sin uppväxtmiljö, sina kompisar och alla hemliga stigar till gömställen som bara man själv känner till, då bryter man upp. Det kan vara svårt. Tänk om jag inte hittar stigen till ett nytt gömställe?
Det där ska inte tas bokstavligt. Ett gömställe kan helt enkelt bara vara en plats där man blir lämnad ifred och den hemliga stigen kan vara en speciell slinga i parken som känns invand och trygg att promenera en sen sommarkväll. En grusad gång i parken som leder fram till en parkbänk där man får sitta och drömma sig bort. En plats där man får sitta och känna sig ensam, tycka synd om sig själv och kanske fantisera om kommande äventyr.
När man är ung så hoppas man fortfarande på äventyr. Om jag bara kommer bort från den här förbannade stan!
Lotta hade en speciell sådan plats. En parkbänk under en stor ek. Jag kunde se henne ibland från min balkong. Hon satt där ensam med sina tankar och drömmar om framtiden. Jag vet inte vad hon hade för drömmar, men jag har själv varit ung och jag har själv suttit ensam på en parkbänk. Jag skulle tro att hon hade samma drömmar som jag en gång hade.
Jag tror inte att Lotta kommer iväg från stan. Jag har också suttit ensam på en hemlig parkbänk med mina drömmar. Till slut reste jag mig upp och gick iväg.
 
Meningen var att jag skulle börja studera. Jag hade sökt in på flera folkhögskolor och kommit in på tre av dem. En låg i Hälsingland, en låg i Skåne och en i Värmland. Jag drog lott. Jag brydde mig inte om var jag hamnade eller vilken inriktning folkhögskolan hade. Jag hade inte en tanke på att förkovra mig i några studier. Folkhögskolestudier var biljetten bort. Inget annat.
Egentligen så hade jag fått en fantastisk chans. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan, sedan gymnasiet och sista terminen skulle jag ägna åt något som kallades högskoleförberedande. Jag hade blivit beviljad bidrag för tre års studier. Bidrag utan återbetalningsskyldighet. Jag hade verkligen chansen att bli något!
Jag sumpade alltihop och jag skrattade under tiden.
Jag brukade gå till skolan på morgonen, så att jag fick min närvaro. Sedan brukade jag smita iväg.
Om man ska utbilda sig så bör man ha en plan, man ska vilja utbilda sig till något. Det fanns inget jag ville bli, därför såg jag ingen mening med att sköta mina studier.
Jag lyckades behålla bidraget i två terminer. En bedrift i sig självt med tanke på att jag knappt öppnade mina läroböcker en enda gång. Jag hade inte ens med mig dem till skolan.
Första dagen var det upprop, därefter fick man sina läroböcker (eller kurslitteratur som de sade, jag undrar vad som är skillnaden?) och sedan fick man gå hem.
- I morgon börjar allvaret elever!
Jag bar mina läroböcker i en plastkasse och när jag kom hem så slängde jag upp dem på hatthyllan. Där ska ni få ligga! Tänkte jag. Det fick de göra.
Det händer än idag att jag undrar över vad jag egentligen gick miste om? Vad var det som jag skulle lära mig? Det behöver jag egentligen aldrig grubbla över för idag lever jag ett gott liv och kan unna mig både det ena och det andra. Det beror inte på studier och ambitioner, det beror på att jag har varit på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Jag har sagt de rätta prylarna till de rätta personerna. Om man sväljer sin stolthet och förnedrar sig riktigt ordenligt så brukar det gå bra. Det handlar om att kunna svälja skit och sedan ställa sig i kön och be om en extraportion.
Det gillar de.
Och vad spelar det för roll egentligen?
När slutet nalkas så ligger vi allihop och skiter ned oss av skräck i en säng på långvården. Om vi har tur. Om vi blir så gamla. Då spelar det inte längre någon roll om vi lärde oss multiplikationstabellen och ordklasserna. Jag tror att vi istället ångrar att vi inte simmade i fler hav och prövade på hur det kändes att fräsa fram i en öppen sportbil i tvåhundra knutar med en halvdrucken vodkaflaska i knät. Jag tror att karriären är väldigt långt borta när det är dags för oss att segla vidare och möta vår Gud.
Sådant tänkte jag mycket på när jag satt där ensam på min parkbänk under åttiotalets sommarkvällar.
 
I somras satt jag på min balkong och drack kaffe. Ibland kunde jag se Lotta som satt på sin parkbänk under eken. Hon vet att jag kan se henne från min balkong, men vi hälsar aldrig på varandra. Hon vet att jag känner till hennes hemliga parkbänk. Jag tror också att hon känner till att det bara är en speciell sorts människor som ibland föredrar att sitta ensam vid en parkbänk. De Konstiga Människorna.
Hon vet det. Och jag vet det. Det räcker. Att vi vet. Det är inget man talar om.
Jag skulle tro att Lotta satt och målade upp bilder av kommande äventyr i sitt huvud, äventyr som hon aldrig skulle få vara med om. Men någonstans inom henne så fanns det något som hoppades, något som lever hos alla unga människor som längtar bort. Drömmar.
Om några år så kommer jobb, villalån, ungar och en man som redan visar tecken på både flint och en önskan att få börja bära högt uppdragna shorts att få henne att hånskratta åt sin ungdoms drömmar. Hon kommer t o m att glömma var hennes hemliga parkbänk stod någonstans.
Men just då, i somras, under tiden som jag satt på min balkong och drack kaffe och rökte så nuddade något fantastiskt Lotta. Något som hon själv har skapat i sin hjärna. Drömmar om ära, rikedom och simturer i varma hav under en stjärnklar himmel. Jag vet för jag har själv vandrat vid samma strand.
Nu för tiden föredrar jag att sitta på min balkong. Sämre kan man ha det. Idag drömmer jag mig tillbaka istället. Jag har bra minnen. Det enda jag ångrar är att jag inte började skriva dagbok, för jag har märkt att vissa detaljer börjar försvinna. Jag minns inte längre vad studierektorn på den där folkhögskolan hette, trots att jag fick en hel del med honom att göra. Han hatade mig. Han förstod direkt, redan första gången han träffade mig vilken ull jag var utav. Han ville få mig avstängd efter en månad. Det fick han inte. Det tog honom två terminer att bli av med mig.
Anledningen till att jag fick vara kvar så pass länge var en novelltävling.
 
Det fanns ett program med konstnärlig inriktning på den där skolan. Några gick en kurs som hette Kreativt skrivande. Ingen som gick den där kursen skulle i framtiden kunna leva på sina texter. De ville för mycket. De tog sig själva och sitt skrivande på allvar. De svängde sig med klyschor som: ”Jag skriver för att jag måste” och liknande dumheter.
Många av dem bar svarta kläder och försökte att se svältande och fattiga ut trots att de flesta av dem var uppväxta i välmående villakvarter. De skrev noveller med titlar som ”Liten kvinna med stort bagage” och liknande.
En novell med en sådan titel skvallrar om att det är kvasiexistentiell smörja av snorungar som leker Kafka. De gav även ut en skoltidning som ingen läste förutom de själva. De vägrade konsekvent att publicera något som jag skrev. Jag skrev en parodi på en av deras noveller: "Liten kvinna med stora begär." En humoristisk novell med pornografiska inslag.
Den blev naturligtvis inte publicerad. Jag hade inte rätt inställning till ”konsten”. Konsten? Jag har alltid hävdat att det inte är någon konst att skriva. Alla kan tänka – Skriv ned skiten! Konstigare är det inte.
De hade en helt annan åsikt.
- Du förstår inte!
Nähä.
Jag har större respekt för en grovdiskare på valfri slaskbordell i Rotterdam än en person som på fullaste allvar säger att han skriver för att det är en ständigt pågående process.
Jag bombarderade deras enfaldiga stenciltidning med olika texter. Jag visste att de aldrig skulle publicera dem men jag visste att de läste dem. Det roade mig. Jag skrev dem under lektionstid, när läraren stod framme vid svarta tavlan och gick igenom gud vet vad. Jag hade ändå inget annat att göra.
I början trodde lärarna att jag satt och antecknade. Jag uppfattades som ambitiös tills det var dags för inlämningsuppgifter och prov. Jag visste oftast inte ens vad det var prov i. Ibland kunde det vara rader med siffror och underliga tecken. Man förväntades veta svaret. Jag förstod inte ens frågorna. Jag lämnade alltid in helt blanka papper. Det enda jag skrev var mitt namn. Till slut blev studierektorn informerad. Han undrade vad jag egentligen gjorde på skolan?
- Jag törstar efter kunskap.
Svarade jag.
Det var svårt att hålla sig för skratt. Han hatade mig lika mycket som redaktören på skoltidningen. Han hade också informerat studierektorn om att jag terroriserade dem med dumma texter. Redaktören var en ung fåntratt i början av tjugoårsåldern med klassiskt pipskägg, svart hår och engagemang i någon obskyr politisk grupp åt det alternativa hållet. Han hette Pierre och talade med tillgjord stockholmsdialekt trots att han inte hade några som helst kopplingar till den stan.
Han skrev ofta fåniga och riktigt dåliga noveller som var fulla av klyschor. De handlade nästan uteslutande om småstadens tristess och någon missförstådd ung man som drömde om att flytta till storstan. Alla noveller slutade på samma vis: Den unga mannen klev på ett tåg eller en buss och såg sin hemstad försvinna bort i ett moln av damm.
Patetiskt.
Jag kontrade alltid med någon novell om någon storstadskille som tröttnade på att trippa omkring på gatorna i Stockholm med spretande lillfinger, rakad pung som alltid kliade och sitt jobb som vice ställföreträdande fjolla för en armada av bokhållare på en revisionsbyrå. Mina noveller slutade oftast med att killen tog sig i kragen, flyttade till Ystad eller Mariestad och skaffade sig ett riktigt jobb.
Pierre drömde om att flytta till Stockholm.
 
Någon gång under hösten så utlystes en novelltävling. Det var en större novelltävling som flera folkhögskolor var involverade i. Om man vann så fick man - förutom äran - ett stipendium på femtusen kronor. Det var rätt så mycket pengar på den tiden. Jag trodde inte jag skulle vinna, jag satsade på att kamma hem tredjeplatsen. Då skulle jag bli publicerad i en lokal dagstidning. Det skulle reta Pierre, det visste jag. Pierre var inget hot. Det visste jag också.
Pierre skulle inte ha någon chans. Han ville som sagt för mycket. Han tog sig själv och sitt skrivande på allvar. Sådana personer brukar sällan prestera en text som är lättläst och underhållande, de skriver istället pretentiös och obegriplig smörja som slår knut på sig själv i jakten på att hitta den perfekta formuleringen. De skriver om evighetens filosofi och det flexibla axiomet och ingen fattar någonting.
Jag är övertygad om att de flesta människor föredrar lättlästa och enkla texter som handlar om människoöden som de själva kan känna igen sig i.
Så jag körde på av bara helskotta utan att tänka efter. Under några matematiklektioner skrev jag en novell på ca femtontusen tecken, om jag inte minns helt fel. Sedan skickade jag in den till juryn som bestod av flera språklärare från olika folkhögskolor. Jag minns att jag inte var det minsta nervös för jag hade inga förväntningar. Jag tyckte naturligtvis att det hade varit kul om jag hade tagit tredjeplatsen och blivit publicerad, men det var inget som jag vågade hoppas på. Jag har aldrig varit sorten som har tagit ut någon glädje i förskott. Man ska inte glädjas i onödan. Förväntar man sig inget slipper man bli besviken.
Jag vann.
Jag tog hem hela skiten. Jag blev uppriktigt sagt förvånad. Jag tyckte det var kul. Jag blev lite av en kändis under en kort tid och det var extra roligt att se minen på Pierre. För att inte tala om den förbannade studierektorn.
Det trodde du inte va, gubbjävel! Minns jag att jag tänkte. Du kanske har gått en massa fina skolor och kan plocka ut ett satsadverb, men hur många novelltävlingar har du vunnit? Din jävla skithög!
Under hela mitt liv så hade jag tidigare satt en ära i att vara sämst i allting. Nu hade jag vunnit, nu hade jag blivit bäst i någonting utan att jag hade ansträngt mig. Det var en ny känsla. Jag minns att jag även fick ett diplom. När jag kom hem på kvällen så lade jag diplomet på golvet intill sängen. Så att jag kunde titta på det innan jag somnade.
Det finns några som tycker om något som jag har skapat.
Tänkte jag.
Det var samma känsla som efter första gången som jag hade delat säng med en flicka. Alla hatar mig, utom en människa. Nu kunde jag lägga till några fler människor till listan över folk som inte ansåg att jag var helt hopplös.
 
Tack vare min vinst i novelltävlingen så trodde en ny lärarkår att det kanske fanns något därinne i mitt huvud. Något som kanske skulle titta fram om ett tag. Helt plötsligt så ansågs jag inte helt förlorad. Jag var ju killen som hade vunnit novelltävlingen. Jag förtjänade en chans.
I början så lämnades jag ifred. Jag kunde komma och gå som jag ville. Oftast gick jag.
Det hände att jag stötte på Pierre i korridorerna när jag var på väg hemåt.
- Du kommer aldrig att bli något!
Sade han en gång.
Nä, det var helt uppenbart. Varför påpeka en sådan självklar sak och vad var vitsen? Pierre skulle inte heller bli något. Skillnaden var att han trodde att han skulle bli någon. Han såg en framtid som författare och poet. Pierre var en ung man som tog sig själv på mycket stort allvar.
Livet var inte lätt för Pierre. Det var tungt att vara homosexuell för en ung man i en småstad under åttiotalet. Jag undrar om han försökte gömma sin läggning bakom sin skitstövelattityd?
När Pierre blev medelålders så skulle han fortfarande leva på ett snålt tilltaget bidrag och kalla sig för kulturarbetare. Lagom till fyrtioårsdagen så skulle sanningen gå upp för honom - Pierre skulle aldrig bli någon stor poet eller författare. Jag visste det men jag skulle aldrig ha kommit på tanken tala om det för honom. Det var hans drömmar, det var det enda han hade och varför knäcka någon i förtid?
Nu försökte han ta något ur mig som jag inte hade. Du kommer aldrig att bli något, sade han till mig.
- Det stämmer!
Svarade jag. - Men det är inte mig som de kommer att skära ned från lampkroken om tjugo år!
Jag fick fel. Pierre hängde sig aldrig. Många år senare läste jag i tidningen att de hade fiskat upp en medelålders man ur ett vattendrag utanför Stockholm. Det var Pierre. Han blev aldrig någon författare eller stor poet. Men han kom till Stockholm till slut i alla fall.
 
Jag hade hittat en ny hemlig parkbänk. Den stod under ett kastanjeträd och man såg ut över ett höghusområde. Där brukade jag sitta sent på kvällarna med mina fantasier och drömmar. Oftast till långt in på natten. Jag orkade sällan upp till skolan under morgnarna.
Bakom parkbänken låg det en gammal trävilla. Ibland, under kvällarna så kunde jag höra pianomusik från villan. Det strömmade sorgsna stycken från klassisk musik från ett öppet fönster på övervåningen. Jag funderade ofta på vem det var som spelade så vackert. Jag fantiserade om att det var en ung kvinna som satt däruppe och kanske var hon lika ensam som mig? Jag hoppades att det var så. Jag såg henne framför mig. Hon hade långt hår och av någon anledning så bar hon alltid en vit klänning när hon satt där vid pianot och spelade. Jag bestämde mig för att hon skulle heta Maja. Jag tyckte att det lät trevligt.
En vacker kvinna med långt hår som bar vit klänning och som spelade piano skulle heta Maja. Hon var nog snäll. Jag har alltid gillat snälla människor.
Ibland avslutade Maja sina sena pianosessioner med att spela Månskenssonaten. Den gillade jag. Jag brukade sitta kvar tills jag fick höra henne spela det stycket.
Det sägs att Beethoven var olyckligt kär i en av sina elever, en sjuttonårig flicka. Han tänke på henne när han skrev månskenssonaten. Det märktes. Jag tänkte också en del när Maja spelade. Jag tänkte att Beethoven var en man som Gud hade rört vid, och människor som Gud har rört vid behöver aldrig gå till något arbete och svälja skit. Beethoven var en man som hade haft drömmar. Jag undrade om han också brukade sitta ensam vid någon bänk ibland?
Jag undrade om Gud hade rört vid honom redan när han bildades i sin mors mage, eller om sådant är något som kommer senare?
Om jag sitter här och väntar tillräckligt länge så kanske Gud rör vid mig också?
Tänkte jag.
Sedan brukade jag gå hem.
Varje kväll satt jag vid den där parkbänken. Jag brukade fantisera om att Maja skulle titta ut genom fönstret och se mig sitta därnere vid bänken. Hon skulle se att jag var lika ensam som henne och kanske skulle hon känna gemenskap med mig. Hon skulle sluta spela. Hon skulle slå igen pianolocket, resa sig upp, gå ut och bjuda in mig i sin trävilla.
Det var en trevlig dagdröm som jag ägnade mig åt flitigt där på parkbänken under de sena kvällarna. Det var mitt under ett brinnande åttiotal. Mina jämnåriga ägnade sig åt studier eller hade fast anställning någonstans, de planerade för framtiden, gick på fester och träffade partners som de senare skulle bilda familj med. Jag satt på en parkbänk tillsammans med min fantasikvinna och väntade på att Gud skulle röra vid mig. Det var helt ok.
Om det inte hade varit för att pianomusiken tystnade en sen kväll så hade jag nog suttit kvar där än idag i den där lilla stan.
 
Jag besökte skolan lite då och då. Lärarna sade inte så mycket, de lät mig vara ifred. Lektionerna intresserade mig inte, däremot tyckte jag om att sitta i skolcafeterian ibland.
Jag hade upptäckt att jag helt plötsligt var föremål för positiv uppmärksamhet från en del flickor. De visste vem jag var efter den där tävlingen. Jag var inte van vid den sortens uppmärksamhet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, men jag tyckte det var trevligt. Jag gillade att sitta och snacka skit och röka vid ett bord fullt med tjejer i min egen ålder. Jag har alltid varit bra på att snacka skit, desto sämre på att ta initiativ. Jag satt och babblade som en dåre och hoppades att någon av dem skulle föreslå att vi skulle träffas till helgen, för själv så vågade jag aldrig fråga. Jag tror aldrig jag har snackat så mycket skit som de där dagarna i en skolcafeteria under åttiotalet, i en småstad någonstans i Sverige.
Jag babblade på så jag nästan tappade andan. Kom igen nu då! Kan ingen fråga mig vad jag ska göra till helgen?
Tänkte jag under tiden som jag improviserade fram nya anekdoter och vitsar. Jag var som en reklamradiokanal, jag sände för fullt men jag hade inget att säga.
Jag måste ha varit oerhört tröttsam.
Studierektorn kom fram till bordet en dag när jag satt och höll hov inför några flickor. Han stod och blängde på mig. Det ska alltid dyka upp en orm i paradiset.
- Och här lyser flitens lampa märker jag!
Sade han till slut. Han försökte se bister och myndig ut, och faktiskt lyckades han bra med det. Han gjorde mig nervös men jag var ju tvungen att upprätthålla skenet inför tjejerna.
- Nä, den sura lyktan pissade jag på för länge sedan, det blir nog svårt att få fyr på den igen!
Han sade åt mig att passa på att njuta av den lilla korta tid som kung som jag hade fått.
- För det är den enda lilla tid du kommer att få med din inställning!
Sedan så gick han.
Studierektorn fick sista ordet men ändå så kunde jag utläsa något som liknade beundran i blicken hos tjejerna när de såg på mig. De var för unga för att förstå vilken hopplös människa jag var.
 
Dagtid satt jag i en skolcafeteria och lät käften gå, men kvällstid satt jag ensam vid min parkbänk och fantiserade till sorgsen men vacker pianomusik. Men så en sen kväll så tystnade som sagt musiken mycket tidigare än vad den brukade.
Det enda som hördes var suset från en motorväg långt borta.
Maja kanske har sett mig? Tänkte jag. Tänk om hon kommer ut?
Jag blev nervös. Vad i helvete skulle jag säga? Jag hörde hur ytterdörren öppnades och steg som knastrade mot gruset. Nu kommer hon!
Nej, det gjorde hon inte.
- Borde inte du ha viktigare saker för dig än att sitta här varenda kväll?
Det var studierektorn.
Han sade till mig att gå hem men först så informerade han mig om att jag fick en chans, jag skulle få gå terminen ut. Skärpte jag inte till mig under den tiden så var det slut. Då skulle han se till att jag inte fick fortsätta. Han skulle upplysa Försäkringskassan om att jag inte skötte mina studier och därmed skulle mitt trevliga bidrag flyga all världens väg.
Jaha, dags att börja jobba igen.
Tänkte jag.
Jag skärpte aldrig till mig.
 
Jag sökte och fick jobb som tog mig bort. Jag gillade att komma till nya städer. I Helsingfors fanns det ett trevligt fik som hette Café Ursula. Istället för att gå mot centrum så gick man istället åt vänster direkt när man gick av färjan. Man kunde köpa sig en kopp kaffe där och sedan gick jag iväg och satte mig vid strandpromenaden som gick förbi. Där hade jag en speciell parkbänk. Där satt jag många morgnar efter att färjan hade lagt till.
I Tallinn hittade jag en trevlig parkbänk alldeles vid hamnen och om jag väntade en stund så kom det fram en ryss till mig och sålde vodka direkt på plats. Han brukade t o m ha med sig muggar och läsk att blanda med.
I Newcastle hittade jag en fin liten träbänk alldeles under Tyne Bridges ena brofäste och i Travemünde hittade jag en alldeles egen parkbänk under en lind i det förtjusande lilla centrumet.
Där hemma så gick mina vänner till banken och kedjade fast sig med villalån, de mognade och blev kopior av sina föräldrar. Jag kröp mest omkring och letade efter något alternativ. Jag fann det aldrig.
Nästan tio år av mitt liv ägnade jag åt att jobba och sitta på parkbänkar i främmande städer och drömma mig bort. Jag borde ångra mig men det gör jag inte.
När jag satt där på en parkbänk i Tallinn eller Newcastle så tänkte jag ofta på det tröstlösa torget i min gamla hemkommun. Jag mindes hur jag och mina kompisar hade suttit där och snackat skit och väntat på något som aldrig hände.
- Sitter vi här tillräckligt länge så måste vi för helvete få doppa någon gång!
Hade någon sagt en kväll. - Så jävla omöjligt ska det väl inte vara?
Jag misstänkte att om det skulle bli något dopp i grytan så skulle jag nog bli tvungen att lämna det där torget. Så jag hade rest mig upp och tackat för mig.
Det blir nog inte mycket med mig, men jag kom iväg!
Tänkte jag vid en parkbänk i Tallinn för över tjugo år sedan. Jag tog mig hit i alla fall!
Ibland funderade jag på vad de gjorde där hemma. Satt gänget kvar vid torget, vid samma bänk utanför Konsum?
Sitter ni kvar?
Tänkte jag.
- Ja, det kan du ge dig faan på!
Tyckte jag nästan att någon av dem svarade inuti mitt huvud.
 
I somras satt jag på min balkong och tittade jag snett nedåt åt höger såg jag Lotta som satt på sin parkbänk under eken.
Jag satt en gång på en parkbänk och väntade på en flicka som hette Maja och som var en hejare på att spela piano.
Lotta sitter nog och väntar hon också, på en trevlig kille med en tuff sportbil som kan ta henne därifrån i en rasande fart
 - Snälla, stampa gasen i botten!
Jag satt och väntade på Maja som bara fanns i min fantasi, istället dök en gammal studierektor upp.
En kväll var det nära att jag gick ned till Lotta och bjöd henne på en mugg med kaffe och en cigg. Hon såg så ensam ut. Men jag gjorde det aldrig. Lotta väntade på sin drömprins som skulle ta med henne ut på äventyr i sin sportbil. Då ska inte en ful, medelålders man dyka upp och förstöra alltihop. Det räcker med att Maja aldrig kom ut till mig.
Jag önskar att jag hade träffat Lotta för tjugofem år sedan. Kanske hade vi råkat sätta oss vid samma parkbänk. En pinsam tystnad hade uppstått. Till slut så kanske jag hade frågat Lotta om hon kunde spela piano. Hon hade svarat att nej, det kunde hon inte.
- Men jag kan ta lektioner om du lovar att köpa dig en sportbil!
Jag lovar.
Och sedan hade jag styrt ut bilen på motorvägen.
- Gasen i botten!
Skriker Lotta.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 551 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-10-18 18:10



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm