När Sara var liten, barn, yngre, ja egentligen hela tiden fram tills den magiska dagen då Linnea steg ner från sitt moln så var hon ensam. Men inte ensam på ett dåligt sätt. Hon gillade det. Då kunde hon ägna sig åt sina ord, sina fraser och punkteringar. Andra människor liksom. De är och var ju ändå så märkliga. Men inte Sara. Fast förmodligen tycker andra människor just det om Sara som hon tycker om dem. ”Hon är lite speciell. Egen.” Så brukar det låta när kurskamraterna beskriver Sara. Hon vet det själv men det får henne bara att skaka på huvudet. Egen. Det är väl klart man är det? Hon kan ju inte gärna vara någon annan. Trots detta försöker hon att inte vara fullt så egen för Linneas skull. Tänk om hon skulle börja tycka att egenheten är för påfallande, för påträngande eller kanske till och med för ansträngande? Sara skulle absolut inte vilja att det händer. Så för Linneas skull försöker hon andas mer än satsdelar och semantik.

Dagen de träffades, Sara minns den i detalj, mer än de detaljer som människor brukar minnas när de minns något i detalj. Hon minns hur luften smakade, hur löven luktade på träden och hur asfalten kändes under hennes fötter den där dagen när allt liksom bara föll på plats. Helt märkligt egentligen, Sara är inte en person som faller, hon skulle snarare flyta förbi som ett maskrosfrö. Liten och ganska obemärkt. Men inte denna gången. Linnea fångade henne, som en fjäril i en håv. Men istället för att fnysa, skaka på huvudet och spetsa henne med en nål så sparade Linnea henne innanför bröstbenet. I tryggt förvar åker Sara berg- och dalbana genom artärerna, myser i värmen av Linneas inre.

Linnea själv behöver inga detaljer. Hon behöver Sara, hennes varma händer och flygande ord. Linnea är en mästare med fjärilshåven. Hon fångar både Sara och orden, ett efter ett, och sparar i de håligheter där de passar bäst. Ett pussel av mänsklighet är det som hon bygger. Ett pussel av kärlek och sång. För även om Sara säger att orden är en saga så är Linnea helt övertygad om att hon tillsammans med Sara och hennes ord blir en sång i dur. Dur som i duration, som i varaktighet. Gråsuggor till trots.