Det är som att få se natten ta slut från en motorväg.
Man är hjälplös och fast spänd medan E4:an levererar en horisont och trycker ut dimmorna mot vägrenarna.
Medan den låga solen omväxlande och taktfast bländar mellan trädstammarna.

Eller som när det nytända lysröret ovan badrumsspegeln pulserar.

Varenda ljusstöt når ända ner och slår som blixtnedslag i minnet.




Numret på Junigatan med vita knutar...

Varannan-vatten kranen rann och påminde oss om hur många tårar vi hade kvar att gråta...

Persiska mattor för vackra för att vikas ihop och erbjudas källarplats, fastän smuts sitter som små ärr i dem...

Ditt hår som lade sig och målade en skattkarta över min hy. En fyrverkeripjäs ven upp genom bröstet och sprack ut som ett konfetti-regn inuti mig, min hud stelnade i hettan och jag förvandlades till porslin...






Gärdet lämnar trädstammarna bakom sig och badrumsspegelns lysrör strömmar snart jämnt.





En gång lät jag alarmklockan väcka mig tidigt, gick upp och fångade hur du tyst sov bort våra konflikter i en ihopkrupen pose i fåtöljen.
Det otrampade täcket av snökristaller och den miljon stjärnor som tittade ner genom fönstret bakom, gav dig ett perfekt ögonblick.

Jag ramade in dig och vintermorgonen utanför som ett fotografi inuti mig, och sparade det för alltid... som det finaste jag vet.