För ett solvarv sedan föll jag isär
jag bad om att du skulle komma åter ner
En saknad uppstod över den trygghet jag tidigare hållit i
och tron på att jag funnit vägen till
ingenstans

Jag ältade över den försvunna vägen
som höll mig kvar i hennes elegans
Då slog blixten ner

,,himmelen
rädda mig,,

Ni sa att det finns en sjö där själar kan ta ett dopp
Jag måste upptäcka vägen dit då jag länge blivit förföljd
av dessa två sorgsna ögon som skall gnuggas om
när jag reser mig ur vattnet


Efter ett års skrubbande så inser jag att inget
roterande lyckohjul kommer att avgöra mitt paradis
Jag vet att när mina händer försvinner från mina ögon
kommer jag att finna en elegans

Då återstår tillägnan och viljan av att härda i en evighet
För att jag hatar tanken av att såra de närmsta i mitt liv
även om det innebär att än en gång
hålla din hand