Aldrig slutar molnen att flyga. Aldrig att allting bara står helt stilla. Jag till exempel, byter strumpor varje dag. Jag varierar färger och mönster, inget snack, så är det bara. Och kvällshimlen, precis som smakerna på fruktyoghurt. i ständig förändring. den också. lite lila där. lite blått här. ett moln kanske, en fågel. lite rosa längst ner, och lite gult runt solen. Kombinationen olik i varje givet ögonblick.
Det är förstås vackert. Helt klart. För det mesta. Nytt och spännande. Fint.
Bristerna osynliga i det som är nytt. Men en sak ändras inte. Någonting där i mitten sitter still. Ett rundningsmärke. En svart klump. En sorglig liten hög. Det är förstås jag. Allting snurrar runt mig och allting snurrar inne i mig. Jag är en centumpelare av betong i ett parkeringshus. Jaget som ett slags skal mellan innanför och utanför. Jag är ett snäckskört membran. Innanför: Nya perspektiv som fladdrar. till höger och vänster. upp och ner. in och ut. ett vindspel. hela tiden. Ansikten från miljarder människor som liksom flödar ur någon slags mässingskran. Alla finns de där hela tiden. I mig. Tanken på en degmaskin som snurrar och blandar kakao i en gul smet etsar sig fast när jag skriver. Jag. En ständig process av tankar. En enda lång tråd av tänkta verdana-ord. Förändras inte som allting annat. Jag får inte vara med.

hur kan det vara så. att min själ bara sitter där och ser på. Inte sist vald på gympan. nej, inte ens i skolan, utan svävandes som en ande i luften. Den under skolåren av förväntan ångande. vem släppte in honom överhuvudtaget? inte var det jag. plötsligt fanns han bara där. han-jag. Jag, är bara en naturkraft som fått händer att skriva med, säger han-jag. Jag, är bara en biologisk process som tar sig uttryck i att knappa på ett tangentbord. Jag, är ett naturbarn. ett djurbarn. precis som allting annat är jag bara, säger han-jag. Sådant skulle inte behöva förklaras egentligen. En sten förklarar sig inte. Inte ens när den hamnar i någons sko. Vad skulle den annars göra? frågar han-jag. nålen på vinylspelaren. som tyder världen och ger ut ett rytmiskt ihållande ljud tror kanske att den är ljudet, och det kan man kanske förstå. men den är inte ljudet. den är en nål. en nål som sjunger något som redan är inspelat

jag däremot, är en människa. må så vara ett naturbarn, en biologisk process. men en fantastiskt komplicerad biologisk process som inte förklaras med rationella resonemang, utan en galet individuell, psykologisk och till och med slumpmässigt agerande process.

Är jag ungefär som smakerna på fruktyoghurt? eller som molnen? det är ju så kul att prata om vädret. kan jag få vara som vädret? låt mig få ty mig till det. jag behöver något att spegla mig i. så är det bara. så fungerar min process. Men till skillnad från det mesta annat förändras jag inte. för jag finns inte. bottom line. Jag finns inte.