Kerstin Thorvall skrev en gång en roman med titeln: ”Det mest förbjudna.” Jag gillar att skämta om det mest förbjudna. Ibland. Det beror på vilket humör jag är på. Rattfylla är förbjudet. Det får man aldrig skämta om. Jag gillar att skämta om rattfylla. Ingen annan har skrivit och skämtat om rattfylla, därför måste jag göra det.
Barnfamiljer får man inte heller skämta om. Aldrig kritisera eller ironisera. Aldrig förlöjliga på något vis. För att inte tala om ensamma mamman. Hon är helig i Sverige. Henne får man absolut inte skriva något ofördelaktigt om, för om man gör det, ja då hade man lika gärna kunnat erkänna att man har varit lägervakt vid Auschwitz. Reaktionerna blir av samma magnitud.
Med tanke på att jag är så överdriven så borde det vara uppenbart för vilken normalbegåvad människa som helst att jag inte menar allvar.
Men icke!
För jag har skämtat om Det Mest Förbjudna.
 
Jag ägnar mig ofta åt att förlöjliga medelålders män och alla våra svagheter, det brukar däremot gå bra. Medelålders män är tacksamma att skriva om. De beter sig ofta som idioter. Man får gärna skratta åt en medelålders man och blandar man in svår gubbsjuka och en annan medelålders granne i handlingen så kan det börja hända saker. Har denna granne även en sjuttonårig dotter som gillar att svassa omkring i trädgården iförd bikini så kan det bli riktigt roligt.
Gubbsjuk, medelålders man som är ute i trädgården och provkör sin nya kantklippare får syn på den unga kvinnan. Han kokar över att kättja, brakar igenom häcken och kastar sig över grannens vackra dotter. Han kopplar inte ens loss selen. Dottern ligger och solar, hon fantiserar om den nya, snygga killen som har börjat i klassen. Det sista hon förväntar sig är att få en fet, rygghårig gubbe över sig. Hon börjar att skrika och spjärna emot för allt vad hon kan.
- Håll käften! Ska du fresta hela villakvarteret va?
Dotterns fader, Hasse, sitter vid köksbordet och häller i sig vodka. Det är lördag och lunchtid. Hasse vet inte hur han ska förklara för sin fru att han har fått sparken från sitt jobb samt spelat upp deras besparingar på travet. Till råga på allt så har han fått en irriterande klåda i röven. Analsprickor, hade läkaren sagt efter att han hade vispat runt med några fingrar i Hasses röv.
Analsprickor va!
Tänker Hasse.
Snart femtio år, inga pengar, inget jobb och en röv som håller på att spricka. Är det så här det blev?
Det är ju tur att Hasse har sin dotter i alla fall. Dottern är Hasses stolthet, hans ljus i livet, hans enda glädje. Det var inte mycket som Hasse hade fått av livet, men han fick sin dotter i alla fall.
Och Gud nåde den som gör henne illa!
Tänker Hasse.
Dottern heter Camilla och Hasse bestämde sig för länge sedan att hon skulle skyddas från världens ondska, Läs: Otäcka män som bara har snusk i huvudet. Hasse skär tänder av ilska vid blotta tanken på att någon jämnårig pojke i hennes klass kanske har osunda tankar om henne. Förra helgen hade Camilla frågat om hon kunde få gå på dansen som skolan hade anordnat. Det kunde hon glömma! Hasse förklarade på ett tydligt och pedagogiskt vis att ville man bli utnyttjad och våldtagen, då skulle man gå på skoldans. Det ville väl inte Camilla? Nej, det ville hon inte. Däremot så ville hon dansa och umgås med sina jämnåriga kompisar.
- Det kan du också glömma!
Hasse förklarade att kanske, när hon hade gått ut gymnasiet och universitetet och var klar med sina studier på läkarhögskolan, så kunde hon få stanna ute till klockan tio under lördagskvällarna. Någon gång efter tjugofemårsåldern eller så.
Därmed hade Hasse skapat ett monster – Ett monster som smet ut så ofta hon kunde under nätterna. Ett monster som ägnade sig åt att experimentera med spännande, hallucinogena droger samtidigt som hon med stor hänförelse kastade sig in i ett vilt och fördomsfritt sexliv med traktens alla white trashsöner.
Om detta visste Hasse naturligtvis ingenting. Camilla var en oskuldsfull och orörd jungfru och skulle så förbli tills hon fyllde trettio. Minst.
Hasse försjönk i dagdrömmar om hur hans dotter gjorde sin fader stolt. Camilla blev överläkare. Camilla upptäckte botemedlet mot cancer och lagom till sin fyrtioårsdag så fick hon ta emot Nobelpriset i medicin. Hasse ser sig själv leda fram sin dotter till självaste Kungen i nobelhallen. Frack och allt har han på sig!
 
Just när Hasse sitter och fantiserar ihop kommande rubriker i dagstidningarna om sin dotter så hör han någon ropa på hjälp. En kvinna. Ute i hans trädgård. Det låter som Camilla!
- Vad i helvete!
Hasse rusar ut i trädgården. Han upptäcker sin korkade granne som står med byxorna nere och försöker att hålla fast Camilla. Hasse förstår först inte vad det är frågan om, tills han upptäcker att grannen har blottat ett rejält stånd.
- Ser du så mycket jag älskar dig!
Flåsar grannen i örat på den vilt fäktande Camilla.
Det är så oerhört så först tror Hasse inte sina ögon. Ren ondska har drabbat hans dotter. Självaste Lucifer, i form av en tunnhårig och gubbfet medelålders man försöker att tvinga till sig ett samlag med Camilla. Hasses lilla söta, oskuldsfulla Camilla! Hasse rusar in i sitt garage. Han bestämmer sig för att pröva sin nya, dyra rekylfria kulhammare mot sin grannes huvud. Han väger den en stund i handen. Bra grepp och en fin tyngd.
Sedan springer han ut igen.
En timma senare kommer polisen och hämtar Hasse. De närmaste åren får Hasse tillbringa på Säters slutna avdelning. Den sista helgen varje månad får han ta emot besök i en timma. Sista gången som Camilla var och hälsade på så hade hon med sig sin nya pojkvän, en femtiosexårig, övervintrad hippie som bodde i ett vänsterkollektiv på skånska Österlen. Camilla berättade för sin far att hon skulle avbryta sina studier, flytta in hos det skånska kollektivet och ägna dagarna åt meditation, dricka potatisavkok ur näverkåsor, röka hasch och experimentera med den nya knullgungan som var kollektivets gemensamma egendom och samlingsplats.
Hasse mindes tiden då han satt vid sitt köksbord och drack vodka. Han mindes att han hade fått sparken och led av svår klåda i röven. Då trodde han att han hade problem.
Analsprickor.
Fylla mitt på ljusan dag.
Inget jobb.
Det var hans bästa tid i livet. Nu kunde det inte bli värre.
- Pappa! Jag är med barn!
 
Osv, osv i det oändliga. Sådant går bra att skriva om. En medelålders man är det tillåtet att förlöjliga och håna. Men ponera nu att det hade varit en kvinna istället. Eller varför inte dra till med en ensamstående, medelålders mamma som beter sig lika patetiskt och korkat? En fyrtiofemårig mamma som ränner ute varenda helg och exponerar fettvalkarna för stadens unga tjurar.
Då blir det ett jävla liv! För jag har skämtat om Det Mest Förbjudna.
Förlöjliga aldrig mammor!
Skratta aldrig åt barn som slår sig!
Skämta inte om rattfylla och för guds skull, nämn aldrig att du ogillar att arbeta!
Men allt det där, det skiter jag i! Det finns tillräckligt med människor som gör allt för att passa in i mallen. Jag är inte intresserad av att passa in i någon mall. Jag vill hitta en mall som passar mig istället!
Och under tiden så skriver jag. Trams, dumheter, sentimentala prylar, kärleksnoveller och ibland så kan jag inte hålla mig, då skriver jag om det mest förbjudna. Ensamma mamman!
 
SMAKSATTA SUGRÖR.
 
Eftersom jag var alldeles för trött för att ge mig ut till något av köpcentrumen idag så valde jag Hemköp. Jag bor mitt i stan och dessvärre är Hemköp min närmaste affär.
Ve och förbannelse!
Hemköp är ökända för sina hutlösa priser och jag har aldrig begripit att en affär med sådana priser kan överleva i dagens konkurrens. Men det gör de tydligen. Det verkar t o m gå bra för dem. Jag misstänker att Hitler är huvudägaren, Hitler lever och mår bra tack vare Hemköp.
Nu skulle man kunna tro att en affärskedja med en prissättning på sina varor som ibland når rent astronomiska belopp enbart skulle ha metrosexuella kontorsfjantar med sidbena, vaxat rövhål och platinakort som kundkrets. Så är inte fallet, inte i min stad i alla fall. När man har passerat entren så är gångarna proppfulla med feta white trashmammor med socialbidrag som huvudinkomst.
Inte nog med att man genast börjar reta sig på de höga priserna så fort man kommer in i affären, alla mammor späder på ilskan - en ilska som får mig att börja fantisera om hur kul det skulle vara att få vara socialassistent för en vecka. Denna vecka skulle jag ägna åt att stenhårt neka varenda white trashmoder allt vad bidrag hette. I dessa dagdrömmar kan jag se mig själv sitta vid ett skrivbord och se sådär myndigt skitförnäm ut så fort en slabba med tre oäkta ungar förflyttar sitt fläsk in i mitt kontor och börjar ställa sina krav.
- Nja... Det kan nog inte bli några pengar den här månaden.
Skulle jag säga samtidigt som mitt ansikte klyvs av ett brett hånflin som jag inte ens försöker dölja. Nu är det nämligen jag som bestämmer. Nu är det jag som är kaptenen. Nu jävlar helt enkelt.
Det är nu som socialfallsmodern börjar tjafsa. Tjafs är jag naturligtvis van vid. Hon börjar tjafsa om att en av hennes oäkta ungar måste hämta ut en ny dos astmamedicin, en medicin som hon bl a saknar pengar till. Maten är också slut, hyran måste betalas osv. Det är då jag på mitt mest myndiga och lite lätt snusförnuftiga vis börjar tala om för henne vikten av att arbeta och ta ansvar över sitt eget liv.
- Jag förstår inte på vilket sätt vi här på socialkontoret skulle ha ansvar över dina ungar? Varför kommer du till mig och gnäller, det var väl inte jag som satte dig i grossess? Var är alla farsorna? Ring dem!
Eftersom ointressant och korkat underbyggt tjafs är varje WT-kvinnas främsta och enda försvar och motargument till allt - från att kräva bidrag till bortförklaringar om arbeten de aldrig har sökt trots uppmaning - så går hon till motangrepp med en gång. Hon börjar skrika. Av någon anledning så tror socialbidragsmorsor att tjafs alltid går hem om man höjer rösten några oktaver. Hon börjar skrika något om att hon redan ligger efter med en hyra på råttboet till lägenhet som hon bor i ute vid Stora Betongghettot. Hon babblar om att hon riskerar att bli vräkt, att någon som heter Kenny eller Conny har druckit upp de gamla hyrespengarna och jag vet inte vad.
- Jag bor i villa och har egen swimmingpool!
Replikerar jag malligt. Nu börjar hon bli desperat och börjar dra upp en massa paragrafer och stycken ur socialtjänstlagen, något som white trash kan som ett rinnande vatten. Hade de gjort lika bra ifrån sig i skolan hade de inte behövt lägga upp sig för skolans värsta drägg och bli på smällen lagom till sextonårsdagen. Då hade de inte behövt förpesta hårt jobbande socialassistenter som mig, då hade jag kunnat ägna mig åt viktigare ting. Jag talar om för henne att jag brukar torka mig i röven med sidorna ur socialtjänstlagen.
- Inget river så gott i röven som kapitlet om ensamstående mödrars rätt till ett drägligt liv.
Upplyser jag henne. Nu blir hon helt galen och vrålar något om de mänskliga rättigheterna. Jag upplyser henne om de mänskliga skyldigheterna. Sedan blir jag så trött så trött, lite töttitötttött faktiskt. En liten slummer på kontoret skulle inte vara så dumt. Jag talar om för henne att hon har exakt trettio sekunder på sig att lämna mitt kontor, sedan ringer jag till polisen och gör en falsk anmälan om hot mot hårt arbetande myndighetsman.
 
Längre än så kommer jag inte i min härliga dagdröm för jag är framme vid pastahyllan. Priserna får mig genast tillbaka till verkligheten och ger mig nästan näsblod. 30 kr för ett stort paket Kungsörnens snabbmakaroner! På ICA Maxi tar de nitton kr, dyrt redan det. Jag river ursinnigt åt mig ett paket och går vidare till köttdisken och där kan priserna utlösa framfall på vilken ensamstående white trashmoder som helst. Det är nästan så att jag får det när jag ser att en alldeles vanlig ring falukorv av ordinär storlek kostar en femtiolapp! På ICA Maxi kostar samma märke 34 kr och ibland får man t o m två för samma pris om man handlar varor för över 500 kr. En anledning så god som någon för att storhandla. Men nu är jag på Hemköp och de har inte några sådana erbjudanden för enbart idioter handlar på Hemköp och idioter storhandlar aldrig. För en stund sedan var jag en stilig och tuff man som jobbade som socialassistent. Nu ser jag mig själv istället som den medelålders knäckta och blåsta tönt jag är när jag lunkar fram med böjd rygg mellan varugångarna.
Det är då jag ser dem, sugrören!
I ett litet ställ så ser jag sugrör som lovar att mjölken kommer att smaka himmelskt, bara man använder dessa smaksatta sugrör. De finns i tre smaker, banan, jordgubb och choklad. Jag studerade dem noga och såg att de liksom var fyllda med små kulor som mjölken ska filtreras igenom. Är det något jag älskar så är det smaksatt mjölk. Tyvärr så är det dåligt med detta i Sverige. I Tyskland så kan man få mjölk med vaniljsmak, banansmak, smultronsmak, ja alla möjliga smaker! I Sverige så finns bara Pucko och smakar som något man rengör verktyg med. Jag skulle tro att det bara är bonnraggare från de djupa skogarna i Norrland som dricker denna smörja. Jag blev i alla fall jätteglad och köpte ett paket.
Jag valde banansmak. Det gillar jag.
Framme vid kassan är det dags att bli förbannad igen. Kön är enorm och fullpackad med feta white trashmödrar som har plockat på sig kilovis med härdat fett och socker som ska avnjutas vid TV:n tillsammans med ungarna. Det är bäst att passa på med lite myspys när de äntligen är ensamma. Det är ju lördag gubevars och traditionsenligt så är deras tillfälliga fader ute och ägnar sig åt rattfylla innan han kommer hem och anklagar sin kvinna för otrohet och spöar upp alla ungarna som ju är bevisföremål A för hennes otrohet.
Bevisföremål B är hennes ständiga nekande.
Det vet ju alla att horor ljuger. Lite stryk och försoningssex, som Kenny kallar det, ska nog få henne att sjunga ut om vad hon egentligen gör uppe hos den där förbannade socialassistenten dagarna i ända när han sliter i sitt anletes svett på den där jävla svetskursen. En svetskurs som Arbetsförmedlingen i samråd med den där jävla skyddskonsulenten uppe på Frivården har tvingat honom att genomlida.

… Det blir 105 kr. Kassörskan väcker mig ur min dagdröm.
- Öh… Vad?
Jag står framme vid kassan och har svårt att greppa situationen. Jag har stått och dagdrömt i vanlig ordning. Svävat omkring i mitt eget universum. Nu står jag istället vid en kassa och ska betala överpris för varor som kassörskan uppenbarligen har räknat fel på.
- Nä, det här kan inte stämma! Ett paket makaroner, falukorv och sugrör kan väl för helvete inte kosta över hundra spänn? Det är ju helt barockt!
Det visade sig stämma. Sugrören kostade 29 kr! TJUGONIO KRONOR! Hur kan det vara tillåtet att ta ut sådana överpriser på varor? Har dom lagt ned Pris- och Kartellnämnden? Har de inget att säga till om längre? Hur som helst, det är nu vi kommer fram till själva huvudämnet, det som texten skulle handla om från början.
Sugrören fungerade utmärkt och smaken var himmelsk. Över förväntan faktiskt! Men var det värt priset? Dum fråga! Inget kan bli för billigt, däremot kan allting bli för dyrt. Därför går det inte att svara på en sådan fråga. Men gott var det och jag kommer att köpa ett nytt paket med sugrör nästa gång jag handlar. De rekommenderas helt klart.