Hur knullar du egentligen? frågar du. I ett virrvarr av skärvor, sot och aska, säger jag. Det säger inget om min fysiska längtan. Men du läser mig och vet, det enda jag vill är att känna dina fingrar mot min halspulsåder. Hur älskar du egentligen? frågar jag. Älskade, du vet, säger du, att jag klamrar mig fast vid din kropp tills du slits ifrån mig av turbulensen från kärlekens jetmotor.

Och sen? Tystnaden.

Det avtryck du lämnar under mitt vänstra nyckelben, när du går, lyser i mörkret. Jag väntar på dig där, låtsas vara din rygg så att jag alltid kan stå bakom dig. Det kan inte vara så att du tänker på mig lika mycket som jag tänker på dig.

Inte på dig, egentligen, snarare tänker [...] dig. Föreställer din kontur. Målar med lätthet fram din skugga, rökmolnet av ett andetag i minusgrader och elektriciteten du avger när jag cirklar mina fingrar en millimeter över din hud. Ändå har jag inte varit där.

När jag blir gammal kommer jag att bli påmind om din egendomliga doft av en förbigående ung man när jag är som minst förberedd. Kanske kommer jag att ramla omkull och han böjer sig ner för att hjälpa mig upp. Hans ögon påminner om dina.

Det kan förefalla underligt att jag fäster tanken vid någon som ej trädit in i mina fysiska rum. Du, en röst från andra sidan, säger att jag har förvandlat dig till ett litet gnyende kolli av överstimulerade nervändar. Det enda jag är skyldig till, är att ha dränkt dig i ett hav av nakna pixlar.

Du. Jag kommer inte närmre än så. Två bokstäver. Ett personligt pronomen utan innehåll. Jag fyller det med tankens vindlande virrvarr av skärvor, sot och aska. Det är bara en längtan jag gömmer i ryggradens svaga kotor. Älskade, knäck mig.