När jag gick i skolan så älskade jag att få prov. Jag hade däremot inget intresse av att utföra proven. Jag lämnade ofta in helt blanka provpapper.

Anledningen till att jag gillade prov var att jag fick vara ifred under en hel dubbeltimma. Jag kunde sitta där vid min bänk, stel som en staty och blänga ut genom fönstret och drömma mig bort. Helt legalt. Det tyckte jag var trevligt. Ingen mässande lärare som stod framme vid katedern och störde mig i mina fantasier, ingen lärare som dök upp bakom mig med dumma frågor.

Var det prov var det lätt att få tiden att gå under lektionerna. Var det vanlig undervisning så var det svårare. Jag hade ögonen på mig. Jag hann inte mer än att vända ansiktet mot fönstret och börja drömma mig bort förrän en lärare röt:

- Sitt inte och dröm! Gör dina uppgifter!

Jag försökte utarbeta en ny metod. Jag slutade att stirra ut genom fönstret. Jag stirrade ned i en uppslagen bok utan att se något. Det gick rätt så bra att fly verkligheten då också. Problemet var att då kunde jag helt plötsligt få en fråga som jag aldrig visste vad jag skulle svara på.

Jag brukade chansa vilt.

- Amazonas! Paris! Trettioåriga kriget!

Sannolikheten för att jag skulle träffa rätt var ytterst liten.

- Du har suttit och stirrat ned i boken halva lektionen utan att göra något. Är det något du inte förstår?

Ja, allt.

- Nej, det är solklart.

Om jag ljög så fick jag i alla fall en liten extra tidsfrist innan läraren fick för sig att ägna mig lite extra uppmärksamhet eller skicka mig till stödklassen.

Jag hade blivit dömd till nio år i svensk grundskola, varken mer eller mindre. Varje minut som jag kunde undgå stödundervisning och eventuell kunskap var en vinst. Oavsett om jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig så skulle jag vara tvungen att avtjäna de där nio åren. Goda studieresultat förkortade inte strafftiden.

Jag valde den slappaste vägen, jag sket i alltihop. Det var mycket enklare att vara dålig. Jag räknade ut att det var mycket smartare att anses vara dum än begåvad. En dumskalle slapp kraven.

Kunde jag inte undgå skolan fysiskt så kunde jag i alla fall vara frånvarande rent psykiskt. Alltså dagdrömde jag istället för att lära mig något som jag inte var intresserad utav.

Idag har jag förfinat mina färdigheter i dagdrömmeri och verklighetsflykt. Jag kan ge intryck av att vara en väldigt intresserad och engagerad kursdeltagare utan att ha den blekaste aning om vad kursledaren talar om.

- Eller vad tror du?

Sade kursledaren och pekade på mig.

Chefen hade skickat iväg mig på kurs. I två dagar hade jag suttit och seglat omkring i min egen hjärna. Vad skulle jag tro om vad fan då?

- Tvärtom, jag tror inte på det där!

Sade jag.

- Nähä, varför då?

Ja, det kunde man fråga sig.

- På mitt objekt gör vi precis tvärtom och arbetsgruppen där jag ingår fungerar alldeles utmärkt och har verkligen förbättrat resultaten.

Sedan sköt jag in lite ord och beskrivningar, som t ex vikten av konsekvensanalyser i samråd med personalledaren. Det var planering hit och utvärdering av kostnadskalkyler dit.

Det enda man behöver lära sig är själva terminologin, resten kvittar.

Jag talade om att vi trots allt hade förankrat min idé hos personalledaren innan vi gick igenom processen under ett planeringsmöte. Jag fick t o m in ord som självkostnadskalkyl och behovet av strukturrationaliseringar i största allmänhet. Jag fick nästan lust att rulla in overheaden och visa lite stapeldiagram om vad fan som helst.

- För man måste ju följa beslutslinjen, eller hur?

Avslutade jag.

Kursledaren fattade antagligen ingenting men sade att han tyckte att jag såg det ur en mycket intressant vinkel.

- Jo, men om man så att säga vänder på hela processen, hur går man tillväga då?

Fortsatte jag. - Det skulle vara intressant att veta, om inte annat ur ett personalfrämjande perspektiv. Eller vad säger du?

Nu hängde inte kursledaren med alls längre. Vad snackade jag om? Var det han eller jag som inte hängde med? Vad i helvete hade han trasslat in sig i nu?

- Det där får vi ta upp senare, nu är det dags för lunch!

Sade han.

Därmed hade jag gett sken av att vara en väldigt duktig och engagerad kursdeltagare. Jag skulle bli godkänd.

För säkerhetsskull så satt jag vid hans bord under hela lunchen och underhöll honom med påhittade historier om dåligt underbyggda kostnadsanalyser, om vikten av ständigt pågående förändringsprocesser och behovet av en fungerande kommunkation mellan avdelningarna.

- För det är trots allt inga vattentäta skott mellan oss!

Jag blev mycket väl godkänd.

Jag begrep inte ett ord av vad jag själv snackade om.

Vissa tycker – med all rätt – att jag fungerar helt bakvänt. Varför lägga ned så mycket jobb på rent trams?

Varför inte engagera sig istället?

Jo, det kan man tycka. Men jag fungerar inte på det viset. Har aldrig gjort. Jag kan inte lära mig något som jag tycker är ointressant och meningslöst. Jag saknar engagemanget. Det finns ingen vilja, inget intresse, ingenting.

Jag blir väldigt skicklig på sådant som jag tycker är kul, sådant som intresserar mig. Sådant som jag finner tråkigt och ointressant kan jag helt enkelt inte lära mig. Helt omöjligt. Sedan spelar det ingen roll om jag vet att det är viktigt för mig. Det är tvärstopp.

Jag kan fortfarande inte begripa hur någon kan drömma om att bli elektriker, svetsare eller projektledare. Vad är det för roligt med det?

Varför strävar så många människor efter att leva banala och medelmåttiga liv?

Som ung så drömde jag om rikedom och frihet. Inte om villalån, skulder och arbete. Inte ville jag koppla ihop olikfärgade trådar för att få lamporna på kontoret att lysa, svetsa ihop plåtbitar efter en förutbestämd mall eller laga till en krämig och god sås till biffarna.

Det är inget konstigt med att folk faktiskt gör detta åtta timmar om dagen, de får ju betalt. De konstiga är att de faktiskt lade ned tid och engagemang en gång i tiden för att lära sig detta.

Tyckte de verkligen att det var intressant och givande?

Det är sådant här jag sitter och tänker på när min chef skickar iväg mig på kurs. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och drömmer mig bort. Det är kallt och det regnar ute. Jag funderar på vägar jag kunde ha gått, om alla hemska arbetsuppgifter som jag har utfört under livets gång och om varma och soliga sommardagar som aldrig mer kommer åter.

Men för det mesta så funderar jag faktiskt på målstyrningsprocesser och hur strategin och handlingslinjen ska se ut för att vi ska kunna gå vidare med segmenteringen ur ett kundorienterat perspektiv.

Eller också funderar jag på hur balsaträ smakar.

Universum expanderar. Vår livstid är begränsad. Nästa minut kan en knappnålsstor lite partikel sätta sig på fel ställe uppe i huvudet. När som helst kan det bli helt svart.

Så varför ta allting så in i helvete allvarligt? Vem bryr sig?

Inte jag i alla fall.