Under mitten av nittiotalet var det svår kris i Sverige. Många blev arbetslösa. Jag var en av dem. Jag kan inte säga att jag led, snarare tvärtom. Jag hade haft ett riktigt själadödande jobb. Lite betald ledighet på skattebetalarnas bekostnad skulle bara göra mig gott.
Jag hade otur. Jag fick en riktig glädjedödare som arbetsförmedlare. Hon hatade mig direkt. Hon sade att jag skulle börja på Komvux.
- Du har ingen utbildning! Det måste du ha, arbetsgivarna kräver utbildning idag!
Det här var inte bra. Inte bra alls. Jag fick reda på att om jag inte gick med på att börja på Komvux så skulle de dra in min a-kassa. Vägrade jag utbildning så innebar det att jag inte var anställningsbar och därmed stod jag inte till arbetsmarknadens förfogande. Jag var tvungen att acceptera.
Två månader tog det, sedan bad de mig att avbryta min utbildning på Komvux. Jag blev uppkallad till en yrkesvalslärare som undrade varför jag överhuvudtaget gick där?
- Jag vet inte. Det var min arbetsförmedlare som sade att jag skulle börja här!
 Under dessa två månader hade jag i stort sett inte presterat något av värde, jag satt mest av tid.
Jag vill genast tala om att jag ser inte något fel i att skaffa sig en utbildning, att studera, tvärtom! Men jag är av den uppfattningen att om man ska studera, ja då ska man också ha ett mål. Man ska vara intresserad. Man ska vilja bli någonting.
Jag är redan jag, så vad ska jag bli egentligen?
För mig så handlar arbete bara om pengar och att sälja av sin tid här på jorden. Det spelar ingen roll om jag jobbar som byrådirektör eller lagerbiträde. Varför skulle jag uppta en plats som någon motiverad person hade haft större nytta och glädje utav?
Meningen var att jag skulle läsa in högstadiet och sedan gymnasiet. För att få grundskole -och gymnasiekompetens så var man först och främst tvungen att läsa in något som kallades ”grundämnen”. Grundämnen var svenska, matematik och engelska.
Svenska och engelska var tråkigt.
Matematiken var obegriplig.
Jag var med på några lektioner i början, sedan blev det mindre och mindre. Jag brydde mig inte ens om att köpa någon studielitteratur.
Man var även tvungen att välja några tillvalsämnen. Jag valde geografi, historia och religion. Det hände faktiskt att jag gick på några av dessa lektioner.
Vi hade samma lärare i geografi och historia. Han hette Lars. Han ogillade mig från första stund. Antagligen för att jag var mycket bättre än honom i geografi. Jag är något av en intelligent idiot när det gäller bilder och statistik. Ser jag en bild så sätter det sig direkt i huvudet, likadant med statistik. Fråga mig inte varför och vad man har för nytta av detta men så har det alltid varit. Därför kan jag peka ut vilken jävla håla som helst i världen och rabbla upp invånarantal, klimatzon, jordmån, årsmedeltemperaturer osv.
Lika förbannat skulle jag lära mig latituder och longituder.
Lars skulle lära oss det geografiska koordinatsystemet så att vi lättare skulle hitta i kartorna. Jag talade om att jag inte behövde lära mig det eftersom jag redan kunde världen utantill.
- Det tror jag inte!
Han drog igång rena korsförhöret, i syfte att sätta dig mig. Det gick inte. Jag svarade rätt hela tiden vilket fick till följd att Lars hatade mig med en ännu större itensitet. Jag slutade gå på geografilektionerna.
Som geografilärare var Lars värdelös, som lärare i historia var han bättre. Han gav oss i uppgift att skriva en uppsats om en historisk person. Jag älskar att skriva uppsatser så för en gångs skull så gjorde jag mitt bästa.
Jag skrev en uppsats om en historisk svensk person som idag har fallit i glömska, Jakob Olsson, senare Flatåker i efternamn. Få känner till honom.
Det blev en lång uppsats och jag gav den namnet: Okänd svensk hjälte i Boerkriget. Uppsatsen var på över sjuttiotusen tecken. En sådan lång text går inte att lägga ut på nätet. Jag lägger därför ut den i en mycket förkortad version.
 
En ung bondson vid namn Jakob Olsson från Flatåker i Dalsland var en pojke som var mycket svår att hysa några ömma känslor för. Jakob var yngst i en brödraskara på tre pojkar och visade tidigt upp ett aggressivt och kriminellt beteende kryddat med en smula paranoida drag. Jakob kände tidigt att alla var emot honom och agerade därefter. ”Gör mot andra vad de skola göra för dig” står det i Bibeln.
- Innan de hinner!
Lade Jakob till.
Jakob var med största sannolikhet sociopat.
Vid elva års ålder drog han kniv mot sin lärare, Magister Krook, och blev avstängd från skolan för gott. Vid tolv års ålder så förstod fadern att det kvittade hur mycket stryk han gav sin yngste son, det skulle inte hjälpa. Ungen var obstinat och dög inte ens som dräng på gården. Jakob gick mest omkring och slog dank och planerade jävelskap. När han fyllde femton år så tände han eld på sin gamla lärares hus. Det var rena turen att Magister Krook just då hade åkt till sin syster i Brålanda, annars hade han brunnit inne och Jakob hade blivit fängslad för mordbrand. Nu fick han bara ett år vid Vänersborgs tukthus för minderåriga vilket inte gjorde Jakob ett dugg gott. Efter avtjänat straff var han hemma vid föräldragården och var sugen på nya upptåg. Vid sjutton års ålder bestämde sig Jakob för ge den blott sextonåriga grannflickan Augustina Eliasson lite överaskningssex uppe på en höskulle.
- Vår katta har fått ungar. Jättegulliga! Kom ska jag visa dig!
Han överraskade henne så grundligt så att hon blev med barn. Därmed så förstod Jakob att det var dags att skudda Dalslands stoft från sina fötter.
Sent en vinternatt så packade han sin ränsel och gav sig av. Jakob vandrade iväg från Flatåker, ut på vägarna och återvände aldrig. Nu skulle Jakob börja sitt nya liv och tog sig därför ett nytt efternamn. Det blev Flatåker efter gården där han hade växt upp. Jakob Flatåker.
Året var 1898. Året därpå födde Augustina en liten son som fick namnet Gustav. Han adopterades senare av Jakobs far och mor och fick efternamnet Olsson.
Gården Flatåker finns kvar och brukas än idag av en ättling som är ökänd för sitt humör och sina explosiva fylleperioder. Det mesta är vanskött och försummat.

Vintern 1898 var ovanligt kall och det var svårt att få jobb. Någonstans nere i Halland fick Jakob Flatåker tjänst som dräng på en stor bondgård. Jakob var lat av naturen och försökte alltid smita undan sina sysslor. Gick det inte att smita undan så kunde man alltid sabotera. Man får glädja sig åt det lilla! Tänkte Jakob och satte sig och sket i en spann med mjölk från kon som han nyss hade fått order om att mjölka.
En stund senare slog husbonden upp spenvarm mjölk och en stor färsk skitkorv över sin kvällsgröt. Husbonden gick ut i drängstugan.
- Jaha Jakob, dags för ett kok stryk igen tror jag!
Under natten ruvade en blåslagen Jakob på hämnd. Han hade inte rymt hemifrån för att få ännu mer stryk. Nu får det förbanne mig vara nog! Tänkte Jakob.
Nästa morgon gick husbonden ut till ladugården för att väcka sin dräng som tydligen inte hade kommit upp ur sin slaf ännu. Det är ju själva fan vad lat ungdomen har blivit! Tänkte husbonden när han klev över tröskeln till drängkammaren. Det var hans sista tanke. Baksidan av en yxa i huvudet ändade husbondens liv.
Det var aldrig Jakobs mening att ta livet av husbonden. Han skulle bara markera lite. Nu låg Jakob illa till. Det hade hunnit bli 1899 och ännu var inte dödsstraffet avskaffat i Sverige. Jakob var en mördare, de skulle hänga honom!
Innan Jakob flydde så passade han på att knycka husbondens börs. Där låg över tvåhundra kronor! Mycket pengar på den tiden.
Jakob insåg att han var tvungen att gå i landsflykt pga förföljelse – förföljelse från rånmord.
1899 bröt boerkriget ut i Sydafrika. Ett blodigt inbördeskrig mellan britter och de holländska nybyggarna, boerna. Samtidigt klev Jakob på en båt i Göteborg med destination Kapstaden. Bondens pengar räckte precis till en enkel biljett till andra sidan jordklotet.
 
Jakob klev iland i Sydafrika mitt under brinnande krig och gillade vad han såg. Jakob hade nyss fyllt arton år och var ung och äventyrslysten. Här fanns en framtid! Jakob tog genast värvning i boerarmén och ändrade sitt namn ännu en gång, från Jakob Flatåker till det mer afrikaansklingande Jakobus van Vlatsveld.
Därmed föddes den man som senare skulle bli lite av en nationalhjälte inom den nationalistiska afrikanderrörelsen i Sydafrika.
Jakobus utmärkte sig genast vid det stora slaget vid Rooikopje genom att mitt under kulregnet strypa en liten, rödhårig jävel med stora öron från den brittiska motståndarsidan.
Jakobus var född till soldat. Han var för dum för att vara rädd och den paranoida läggningen gjorde att han sköt först och frågade sedan. Sociopatin gjorde sitt till. Han saknade fullständigt samvete.
Gör mot andra vad de skola göra för dig – Innan de hinner!
När artonhundratalet övergick till nittonhundratal så hade han avancerat till boerarméns yngsta kapten och fick ansvaret över ett eget kommando. Han var nu galnare än någonsin och gjorde ofta räder in på brittiskt territorium. Klubba dem innan de hinner att klubba dig!
De sköt eller hängde aldrig sina fångar, vilket var den vanliga metoden. Jakobus kommando blev kända för att helt enkelt bara slå en tung påk i huvudet på dem. Flera gånger om det behövdes.
En överlevande brittisk soldat vid namn Colin Bicesmellings berättade senare i pressen att en vansinnigt berusad Jakobus gång på gång hade slagit honom i huvudet med stora träpåken. Det hade naturligtvis gått bättre om Jakobus hade märkt att Colin fortfarande hade hjälmen kvar på sitt huvud. Jakobus slog och slog. Ont gjorde det, men dog, det gjorde inte Colin. Till slut raglade Jakobus iväg för att hämta sitt gevär. Det var då Colin såg sin chans och smet iväg.
Colin blev intervjuad av flera krigskorrespondenter.
I Sydafrikansk press blev Jakobus känd som Die mal Jakobus van Swede - Jakobus den galne svensken. Eller kort och gott: Mal-Jakobus.
Det var ungefär vid den här tiden som krigslyckan började vända för boerna. Britterna erövrade område efter område och satte boerkvinnor och barn i koncentrationsläger. Män som tillfångatogs från boerarmén hängdes omedelbart.
Jakobus fick ännu en gång fly.
Han tog sina män och smet upp i bergen. Under det sista året ägnade Jakobus och hans män sig åt gerillakrigföring mot britterna. Vid krigsslutet var de bara drygt hundra man kvar. Från början hade de varit femhundra.
 
1902 var kriget över och ännu en gång drevs Jakob, nu Jakobus, ut på vägarna. Med sig hade han sina överlevande män. Det sägs att de under en kort period ägnade sig åt att råna kringresande handelsmän. Det finns dock inga dokument som styrker detta. Sant är dock att flera handelsmän under denna tid försvann spårlöst, deras vagnar hittades senare helt utbrända och tömda på sitt gods.
I norra Oranjefristaten grundade Jakobus en stad som fick namnet Vlatsveld. Jakobus började odla majs med gott resultat. Jakobus blev med åren en välbärgad man men han gifte sig aldrig och fick inga barn. Inga äkta barn i alla fall. Däremot så ägnade han sig under en period av sitt liv åt att överraska svarta kvinnor med lite sex när andan föll på. Idag finns det en hel del färgade människor i Vlatsvelds omgivningar som har Jakobus blå ögon. Det är arvet från Flatåker i Sverige.
Vlatsveld har idag ca tiotusen invånare och Jakobus är begravd vid en liten kulle norr om stan. Någon - antagligen en gammal vän från kriget - satte upp ett litet vitt kors i marmor vid gravplatsen.
Det händer ibland att sociopati avtar med åldern. Jakobus blev gammal. Det sägs att under hans sista år så brukade han sitta ensam på sin veranda och drömma sig bort. Kanske till Dalsland och höskullen där han i sin eldfängda ungdom tvingade sig på Augustina.
Kanske ångrade han sig? Kanske satt han och våndades inför döden och den väntande domen från Gud?
Jakobus fick aldrig reda på att han hade en son i Sverige.
Fotografiet som finns bevarat på Anglo Boerwar Museum i Bloemfontein är det enda som idag finns kvar av honom. Det hänger på en vägg bland de andra krigsmännen. Under fotografiet finns en text. Det står:
Jakobus van Vlatsveld. En man som gjort mot dig, vad du skulle ha gjort för honom – Innan du hann!
 
Har verkligen Jakobus funnits, eller existerar han bara i min fantasi? Ja, vem vet? Man väljer alltid vad man ska tro på. Lars, min historielärare, han valde att tro på vad jag skrev. Han gav t o m min uppsats MVG.
Det enda jag har fått. Sedan så ombads jag att avbryta min utbildning på Komvux. De tyckte det var slöseri med både deras och min tid och dessutom upptog jag en plats för någon som bättre behövde den. De hade rätt. Jag gick därifrån och liksom Jakobus som aldrig återvände till Sverige så återvände jag inte till någon utbildning eller skola. Inte då. Inte nu och aldrig någonsin.