Som vuxen så är det inget kul att vara sjuk. När man var barn däremot så var det riktigt trevligt. Antingen så stannade morsan hemma från jobbet och pysslade om mig eller också kom mormor och hälsade på.
Jag brukade få läsk, godis och serietidningar i massor när jag låg där i sängen. Jag minns speciellt att det fanns några sugrör som kallades för lasarettssugrör. De var i papp och hade en böjbar led så att man kunde ligga ned och dricka. De låg i en ljusblå kartong och det var en bild på en liten pojke som låg i en lasarettssäng. Han sög i sig någon röd vätska ur ett glas och såg jätteglad ut.
Det var nog falsk marknadsföring. Pojken kanske var jättesjuk?
Herregud, han kanske hade cancer? Han kanske hade förstoppning sedan flera veckor tillbaka och var så full av skit så att han var färdig att explodera när som helst? Men det gjorde ingenting, för han hade fått saft och lasarettssugrör och var jättelycklig över det.
Så brukade jag ligga och tänka när jag var sjuk. När jag var barn.
Men det bästa med att vara sjuk som barn var att man slapp skolan. Jag brukade ligga och gotta mig åt all kunskap och elände som jag gick miste om.
Som vuxen så slipper man att jobba om man blir sjuk och det är väl helt ok, men man går miste om pengar också och det är mindre ok. Och det finns ingen mor eller mormor som kommer och tycker synd om mig.
Men i morse så tittade exet in i alla fall. Hon hade med sig mat. Det var spagetti med någon exotisk gryta. Jättegott! Tror jag i alla fall, för min förmåga att känna smak har försvunnit. Men det såg gott ut och det räcker för mig.
 
Som barn låg jag och tänkte mycket när jag var sjuk och hade hög feber, det gör jag som vuxen också. I natt hade jag hög feber och låg mer eller mindre och yrade. Jag väckte mig själv av att jag sluddrade i sömnen. Något om ambulanser och akutnummer. Jag blev uppriktigt rädd. Så hög feber brukar jag inte ha.
Men i morse hade febern sjunkit något. Jag låg och tänkte och funderade. Av någon anledning så dök det upp ett stycke ur Talmud, judarnas heliga skrift. Förutom att man kan fråga sig var jag har fått dessa uppgifter ifrån så har jag inte så mycket synpunkter om vad som står i Talmud, eller Bibeln eller vad som helst. Jag överlåter åt lärda män att tolka dessa skrifter.
Men i Talmud så står det i alla fall att bland det sämsta en vuxen man kan vara så är det en dagdrivare. En man utan jobb är en man utan färdigheter, står det. Det står också att en dagdrivare inte förtjänar respekt, han är ovärdig en hustru och att han är mer eller mindre enfaldig.
Jag håller inte med.
Jag har alltid velat vara en rik och internationell dagdrivare. Jag tycker att det är det finaste en man kan vara. Har man nått en sådan ekonomisk position så att man kan ägna dagarna åt att göra vad man vill istället för att rensa avlopp, steka korv eller städa lasarettskorridorer så tycker jag att man ska vara väldigt tacksam.
Mitt mål är att bli en dagdrivare. En stenrik dagdrivare naturligtvis, annars kan det kvitta.
I Bibeln så står det också att man ska arbeta i sitt anletes svett. Ju jävligare det är, ju finare människa är man. Jag kommer aldrig att förstå det där. Jag hade ju varit direkt dum i huvudet om jag hade varit ekonomiskt oberoende men ändå arbetat. Men Gud vill att vi ska gå till våra arbetsplatser och bära plank, koka asfalt och stansa plåt.
Det tror inte jag på.
Det låter som en efterkonstruktion. Man får inte glömma att det trots allt är människor som har nedtecknat de heliga skrifterna. Det var inte Gud personligen som skrev ned allt detta.
Jag kan ge mig fan på att när människorna satt och skrev så stod det någon chef, kung eller stamhövding bakom den och övervakade alltihop.
- Skriv att man ska arbeta varje dag. Skriv att det är Guds vilja. Annars får du stryk!
Det var nog under biblisk tid som arbetstvånget fick sitt stora genombrott. Jobbade man inte så riskerade man att bli allt ifrån utstött till stenad och kokad i olja. Man skulle vara tacksam över att man fick gå och hacka i en torr jord och binda kärvar under en glödhet sol. Lönen för mödan gick till de styrande.
 
Det är inte bara de stora världsreligionerna som förespråkar arbete. Så även de politiska ideologierna. Jag minns under mitten av åttiotalet när sattelit-TV började få sitt stora genombrott. Det började lite försiktigt med värdelösa kanaler som Sky-Channel och liknande. Och så fick vi en sovjetisk kanal som bara visade propagandafilmer. Filmerna gick ut på arbete, arbete och åter igen arbete.
Alla filmer började i regel med att en ung man drog ut i det stora, fosterländska kriget. Sedan kom han hem, behängd med en massa tapperhetsmedaljer. I sin hemstad så beslutade man att han skulle bli rikligt belönad, med ett… Arbete.
Sedan så fick man se hur killen jobbade och slet som en jävla idiot på något stålverk. Ibland så kom det någon bas och sade till honom att han skulle ta rast.
- Hinner inte! Plikten framför allt!
Till slut så blev han belönad. Han blev årets arbetare och fick åka och paradera vid Röda Torget i Moskva. En vacker ung kvinna, och tillika dotter till en hög politiker, såg denna fantastiska arbetare och blev så till den milda grad blöt i trosorna så hon beslutade sig för att genast lägga upp sig för honom. Efter paraden så försvann de upp till ett hotellrum. Själva samlaget fick man naturligtvis inte se.
Sensmoralen i dessa filmer var att det var roligt att arbeta. Jämt. Om man var en duktig arbetare så fick man åka till Moskva och bestiga vackra döttrar till högt uppsatta politiker.
Jag var skeptisk.
Vi som har varit med ett tag vet att det knappast finns någon kruka med guld vid arbetslivets slut. Snarare en potta med avföring och utslitna leder som inte ens berättigar bidrag från Försäkringskassan längre.