Jag har alltid fascinerats av möten mellan människor. Jag fantiserar ofta ihop romantiska små berättelser i mitt huvud, om alldeles vanliga och tråkiga män och kvinnor som träffar en människa som är precis lika vanlig som dem själva. Det är rätt så otroligt när man tänker på det - att vi faktiskt lyckas finna varandra ibland! Mitt i all denna tristess, bland galenskapen, alla krav och tider att passa så lyckas faktisk de flesta av oss få till ett möte med en människa som vi finner intressant och ibland så blir t o m intresset besvarat!
- Hur träffades ni?
Brukar jag ofta fråga de vänner som jag vet har en partner. En del av dem blir besvärade. De undrar varför jag vill veta. Andra undrar vad som är så intressant med detta?
Det tycker jag är underligt. De är ju själva frukten av tidigare möten mellan två människor, hur kan de ta så lätt på något som egentligen är rätt så fantastiskt? Vår existens vilar ju på tidigare möten mellan människor!
Om vi aldrig hade träffats så hade vi inte existerat och om vi inte fortsätter med att mötas vid snabbköpens hyllor, på kvällskurser i spanska och i lunchrummen på våra arbetsplatser så kommer vi att dö ut.
Ett möte mellan två människor är större än man tror.
Vi lever alla i vår egen verklighet. Det handlar möten mellan unika universum. I dessa möten kan skapande av nya universum uppstå.
Kan något bli större egentligen?
 
Allt hänger ihop. Minsta lilla händelse i historien får konsekvenser i framtiden. Ibland på ett positivt vis.
Vid tjugo års ålder blev jag vräkt från en lägenhet. Det var bra, även om det inte kändes så då. Jag blev tvungen att flytta till en ny stad och väl där så bestämde jag mig för att starta om i livet. Jag fixade mig ett jobb. Detta jobb gav mig nya vänner som i sin tur kunde rekommendera mig till nya jobb i nya städer. Dessa jobb gav mig meriter och vitsord och till slut så fann jag mig själv i köket på en passagerarfärja utan att jag riktigt visste hur det hade gått till.
Jag bytte färjor och rederier under några år och en dag så träffade jag en ung kvinna som sköt sin städvagn framför sig i mellan hytterna. Hon jobbade som hyttstäderska och var den vackraste kvinna jag hade träffat i hela mitt liv.
Hon finns inte längre bland oss, men jag är ändå tacksam över att jag fick träffa henne. Mötet med Mathilda är något som jag kommer att minnas under hela mitt liv.
Det började flera år tidigare med att jag blev vräkt från en lägenhet.
Allt hänger ihop och har man tur så möter man ibland någon.
 
Det fanns en gång en ung man som hette Nicke och som trivdes alldeles ypperligt med att leva dagdrivarliv. Nickes mor och fader såg till att börja med genom fingrarna med sonens lättsamma syn på livet och tänkte att bara han får mogna så skärper han nog till sig.
- Bara han får vila upp sig efter sin skoltid så söker han nog jobb som alla andra unga män!
Sade Holger, Nickes far.
När Nicke fyllde tjugo år så visade han fortfarande inga tecken på vare sig mognad eller arbetslust. Han kom och gick som ett barn i föräldrahemmet och ägnade dagarna åt att sitta och fika på stan eller ligga i sin säng och läsa böcker. Nicke hade inte någon tanke på att söka något jobb. Det verkade helt enkelt inget kul. Inte hade han några större utgifter heller som brådskade. Mat fick han hemma och tak över huvudet hade han ju så nej, det där med arbete kunde nog vänta.
Fan vet om det inte kunde kvitta överhuvudtaget förresten?
Så Nicke låg kvar i sängen med sina romaner i sitt gamla pojkrum och läste vidare.
Till slut så fick Nickes far nog av att se sin enda son gå och drälla. Detta var vid sextiotalets slut, Sverige hade sin storhetstid, folkhemmet levde och det fanns jobb åt alla som ville arbeta.
Det ville inte Nicke.
Han ville hellre ligga i sin säng och läsa sina romaner eller sitta vid något fik och skriva romantisk poesi och drömma om flickor som verkade väldigt långt borta. Ingen ville sällskapa med en ung man som inte hade någon försörjning och som – om sanningen skulle fram – verkade en smula underlig. Det började gå rykten som till slut nådde Holger, Nickes far.
- Du får ta och prata med din son!
Sade Holgers arbetskamrater. - För det är något som inte är som det ska i huvudet på den pojken!
Invånarna i det lilla samhället kunde inte förstå att en ung man inte såg som sin största dröm här i livet att söka anställning hos någon av samhällets två största arbetsgivare – Siverts Såg eller fabriken som tillverkade komponenter till Facits räknemaskiner.
Så Holger pratade med sin son. Det blev ett allvarligt samtal inne i vedboden som slutade med en spräckt läpp, en utslagen hörntand och ett vänsteröra som det skulle ringa och susa i för resten av Nickes liv.
Efter denna diskussion så fick faktiskt Nicke anställning hos Siverts Såg.
Under den korta tid som Nicke var anställd så hann han faktiskt med lite av varje. Han plockade blommor åt chefen, matade en övergiven katt som brukade dyka upp ute vid lastbryggan och försökte att läsa ut några romaner i oväsendet bland alla bandsågar och truckar som dånade omkring i produktionshallen.
Två veckor senare beslöt man sig för att avbryta Nickes provanställning. Samma kväll blev också Nicke utkastad från sitt föräldrahem av sin far. Han hade fått nog.
- Våga inte visa dig här igen förrän du har skaffat dig ett jobb!
Därmed var Nicke hänvisad till ett kringstrykande liv ute på vägarna. Det var i maj månad 1969 och industrierna skrek efter unga män. Nicke hade inte en tanke på att söka sig något jobb. Det var tur att sommaren var på väg så att Nicke skulle slippa frysa i alla fall.
Många såg detta som slutet för Nicke. När en ung man i tjugoårsåldern börjar att driva omkring vind för våg efter vägarna så är det i regel bara en tidsfråga innan de ställer till med något jävelskap och hamnar på anstalt. Men Nicke var inte som andra unga män. Det blev inte slutet, det var istället så allt började för Nicke – När han fick sparken från sågen och blev utkastad från sitt hem.
 
Över hundra mil från Nickes hemort, någonstans utanför Arjeplog i Lapplands obygder satt Rune och Stina och samtalade om Åsa, deras enda dotter. De var oroliga. Åsa hade fyllt arton år och visade inget intresse för bygdens söner. Det var ovanligt i dessa trakter att en ung kvinna fortfarande gick hemma och drog. Hon borde faktiskt ha skaffat sig sällskap för länge sedan! Det var så man levde där uppe – De unga männen klev efter sina fäder ut i skogen med såg och yxa på ryggen för att tjäna sitt uppehälle och hemma väntade deras kvinnor. Åsa ville inte bli hustru till någon skogsarbetare och absolut inte till Lasse, grannens son en mil bort som redan vid tjugo års ålder hade anlagt helskägg och tillbringade sin största tid ute i skogen tillsammans med sin far där de jobbade med att fälla skog åt Domänverket eller jaga älg för husbehov. När Lasse inte jobbade i skogen med sin far så satt han mest ute i vedboden och hällde i sig sprit, lade patiens och väntade på att Åsa skulle bli vänligt inställd till honom.
Det var liksom underförstått att Åsa och Lasse skulle bli ett par. Deras föräldrar hade sommaren innan försökt att föra dem samman. De ordnade till en gemensam fest ute i trädgården och efter en stund lämnade de Lasse och Åsa ensamma. Lasse sade inte ett ord. Han hade aldrig tidigare varit ensam med en flicka. Kvinnor var otrampad jord för honom. Lasse satt och hällde i sig av sin faders hembrända sprit. Efter en stund drog han fram en flottig kortlek och undrade om hon ville spela ett parti. Det ville inte Åsa. Lasse bestämde sig för att gå över till nästa steg i sin uppvaktning genom att försöka ta henne på brösten. Åsa fredade sig genom att hälla en tillbringare med hallonsaft över honom och sprang därifrån.
Föräldrarna förstod ingenting. Vad var det med flickan egentligen?
Detta var ett år sedan. Nu var det ny sommar, det var lördagskväll och Åsa satt borta vid en bergknalle och blickade söderut. Hon brukade sitta där och drömma. Långt där borta, bortom all denna mörka och dystra skog så kanske livet fanns? Det var så hon brukade tänka; livet fanns söderut. Bortom skogen börjar livet!
Åsa kände sig ensammast i hela världen.
En mil bort, i en vedbod satt Lasse och hällde i sig hembränt och lade patiens. Också han ensam.
Och Åsas föräldrar satt vid sitt köksbord och bekymrade sig för släktens överlevnad. Om inte Åsa ville gifta sig med Lasse, hur skulle det då gå? Vad var det för fel på Lasse egentligen? Vad var det för fel med deras tillvaro överhuvudtaget?
- Det duger ju åt oss! Röt Rune och slog näven i köksbordet. - Vad i helvete är det för fel på flickan? Lasse är ju en arbetsam pojk!
 
Det var vid denna tid som Nicke kom vandrande. Han hade ömsom liftat och ömsom tjuvåkt på tåg och rälsbussar planlöst hit och dit och till slut så hade han hamnat i Lappland av alla ställen. Det spelade ingen roll för Nicke. Visst, han sökte ju efter något men han visste inte riktigt vad det var han sökte efter. Vad Nicke anbelangade så kunde han lika gärna finna det i Lappland som någon annanstans.
I den ljusa junikvällen kom Nicke vandrande och fann vägen dela sig. Antingen så kunde han gå västerut eller också österut. Vilken väg skulle han välja? Nicke visste inte. Han var i behov av tak över huvudet och därför borde ju det bästa vara att ta sig in till närmsta samhälle, som i detta fall var Arjeplog. Men det var inte skyltat. Åt vilket håll låg Arjeplog?
Nicke kom vandrande söderifrån, alltså var västerut åt vänster. Efter samtalet med sin far i vedboden så susade det ständigt i Nickes vänstra öra. Därför ansåg Nicke att det eventuellt kunde föra otur med sig att välja det vänstra alternativet. Den vänstra sidan var den Dåliga Vägen. Nicke valde det högra alternativet, alltså österut.
Nicke kom aldrig till Arjeplog. Istället så kom han fram till en liten stuga där det verkade bo människor. Vad är det för folk som bor här mitt ute i obygden? Tänkte Nicke. Hur står de ut?
Faktum är att det fanns en flicka som inte stod ut. I hela sitt liv så hade hon omedvetet väntat på att någon skulle komma och hämta henne. Någon som sökte efter henne.
Nicke sökte efter något men visste inte vad.
Åsas föräldrar bjöd in Nicke i sin trädgård och ställde fram kaffe åt smörgåsar åt honom.
- Ät nu pojk! Du verkar hungrig!
När den norrländska skymningen föll satt Nicke och åt korvmackor och drack kokkaffe mitt ute i skogen i Lappland. När det kändes som mest magiskt så dök Åsa upp efter sin stund borta vid bergknallen och tiden stannade för Nicke. Hon var det vackraste han hade sett i hela sitt liv. Ja, kanske t o m det enda vackra? Under resten av sitt liv så skulle Nicke aldrig glömma första gången som han såg henne.
Åsa såg genast en ung man utan skägg som inte verkade intresserad av meningslöst kroppsarbete, älgjakt och hembränt.
 
Möten är magiska och drömmar är något som ska underhållas. Många människor ser inte det stora i sin existens. Under tidens gång så försvinner känslan av magi. Varenda dag blir en ny ung människa knäckt av sina föräldrar.
- Starta ett rockband? Glöm det! Du ska börja i firman! Duger det åt mig så duger det fan i mig åt dig!
Möten är förutsättningen för liv och drömmarna gör att vi orkar gå vidare.
Jag vet inte hur det gick för Nicke och Åsa men jag tror faktiskt att de stack söderut. Sent en natt så smög Nicke in i Åsas rum, väckte henne och sade:
- Kom nu så sticker vi!
Kvar stod två ensamma föräldrar långt uppe i Lapplands skogar och undrade vad som hände. Varför dög inte deras liv åt deras lilla dotter?
Nickes far Holger funderade på vad det var för fel med att jobba på en brädgård. Det dög åt min far och det duger för helvete åt mig!  Tänker han en måndagsmorgon när han stämplar in för ännu en arbetsvecka.
Ingen vet riktigt vad som hände med Nicke och Åsa. De hörde aldrig av sig till sina föräldrar. Det fanns ingen anledning. De gick vidare i livet. Kanske fick de sina drömmar uppfyllda? Eller också kanske de fick barn? Två universum möttes och skapade nya universum.
Magi kallas det.
Med lite tur så kanske Nicke och Åsa aldrig glömde sin ungdoms drömmar och förväntningar och vem vet, de kanske uppmuntrar sina barn?`
- Nej! Bli inte som oss! Ni kan bättre!
Ja, vem vet?
Kanske blir det Nickes och Åsas dotter som finner botemedlet mot cancer? Deras son kanske får nobelpriset i litteratur?
Allt började en gång med en ung man som fick sparken från en bysåg.
Det var så det började.