Höstens kyla övertar allt mer,
stormar river av bladen, som
lämnar trädens alla grenar.

Fotograferade stunden
då löven virvlade för
vinden då jag vandrade
i höstvindarnas hårda
kast.

Ljusets matta sken nådde
marken, trots molnen
försökt skymma den.

Leendet nådde mitt ansikte
då jag lekte med bladen,
skrattade lite busigt, då
jag insåg min barnsliga sida
kom fram.

Lugnet for genom mig, likt stormen
ute.
Tänkte på Nalle Puh och den
blåsiga dagen. Den är min, min
dotters och min styvdotters
älsklingsbok, som mamma
läser då barnen krupit
upp i sängen.

Min dotters höstkänsla
väcktes då hon plockade
in pynt från naturen.

Snart klär vi ut oss hon och
jag, vi vandrar ner till
stan då spökafton sätter fart
och skrämmer alla.

Skrattar och busar genom
mörkret, då gastarna
skräms iväg.

Mys inne med kyckling och
lite annat plock, som hör
festen till då vi även minns
våra förfäder, som gått bort.

Har vi inte de nära, kan vi
tända ett ljus och sätta fotot
så man ser den döda.
Minns och kan på så sätt sörja
utan att känna tomhet.

Att mista sin mamma vid mycket
ung ålder var inte lätt,
att finna styrkan åter tog många
år. Vad jag lärt mig, tar det lång tid
att läka ett brustet hjärta.

Desto mer man har med, desto trasigare
blir man och har svårt.
Då man får tänka, sörja och
bara fira på det vis man kan,
ger sinnesfrid, men långt kvar
innan såren läks.