I samma stund som kölden sätter sina klor i kinderna på honom mojnar vinden och ljumma mjuka kvällsbrisar tar över. Där stod han ensam på ängen när stormen precis hade lagt sig. Det höga gräset dansade i vinden och ängarna sträckte sig så långt ner i dalen hans ögon kunde skönja. I fjärran styckade den majestätiska bergskammen av himlavalvet och solen sänkte sig utmattad ned bakom de vassa topparna. Strålarna lämnade ett skimmer längs med bergens konturer och målade det färgsprakande landskapen i dalen under mörkt.

Där stod han. Ensam på ängen när stormen hade lagt sig.

När till och med solen givit upp hoppet om dagen blev det svårare för honom att hitta kraften han behövde nu mer än någonsin. För vem ska trösta en ensam man när hans bästa vän gett upp?

Nu är det mörkt. Mörkare än det varit förr. Daggen tittar fram och letar sig upp i gräset. Solen är nu långt borta och endast stjärnorna håller liv i gnistan som finns inom mannen. När allt känns som tyngst tittar månen fram bakom en molntuss. Hoppet återfinner sig. Sakta låter han vindens sus och nattens tystnad vagga honom till sömns.

- Det har varit stormigt men en dag kommer allt bli bra.

Han vaknar upp med en värme i ansiktet. Solen tittade på honom och log. Det fyllde mannen med nytt hopp. - Det har varit stormigt men en dag kommer allt bli bra. Mumlar han för sig själv när han vankar ner för sluttningen och vidare ner i dalen. Solen skiner och naturen runt om mannen är full med liv. Fjärilarna virvlar runt i luften, bin och humlor samlar nektar från blommorna. I himlen syns stora moln av flyttfåglar som flyttar hem igen efter den hårda vintern.

Där stod han. Ensam på ängen dit våren nu hade kommit. Stormen har lagt sig, allt kommer att bli bra. Tänker han för sig själv, och ler.

© Johan Lindblom