Som poet simmar hon ständigt runt i ett bottenlöst känslohav. Nästan drunknar inombords.
Hennes rum fylls med papperark, knappt läsbara ord pryder hennes golv, krokiga meningar staplas på varandra.
Som poet trivs hon bäst i organiserat kaos. Där kan hon slåss med sin penna, slåss för sanningen. Simma mot ytan innan hon drunknar.
Som poet tar känslorna aldrig slut. Ord är något vackert och skriva ett nödvändigt ont.
Den egna sanningen måste målas upp. Det som river inombords måste få komma ut.
Ångesten avtar när pennan glöder. Samma sköna känsla var gång. Som en drog måste varje pappersark fyllas. Varje känsla måste få en rad.
Som poet har hon inte höga krav. Inte många önskningar. Som poet vill hon endast att du ska förstå hur det är. Hur det är att simma i detta eviga, bottenlösa känslohav. Hon vill förklara, berätta.
Som poet vill hon att du ska häpna, inse, fängslas. Som kvinna vill hon att du ska se henne och acceptera. För poeten finns inuti henne, inte bara som en fas, utan för evigt.