Glasgryning,
inandas jag
vagnarnas stad,
luften är svår att kuva,
gryningen enklare att förstå,
enklare att ruva.
Förlorar desto snabbare
i kampen
mot solens senilitet.
Människor i periferin,
över trädens cement,
trafikens snabba lekar,
över torgen,
över molnen,
gladeligen gråa,
ljuset tvekar.
Jag vill måla
molnen förstånd
att expandera i färg.
Människomulen,
människovind.
Blåsten är kall och stark.
Havsvinden skapat
deras fårade kind,
i askfärgade drömmar.
Vad kan dagen
tyckas säga
till ansiktet stöpt
i väntans sömmar?
Älven dunstar i mig.
Pulsådern dansar,
venerna har en särskild vals.
Hjärnans febrighet.
Jag översvämmar.
Snabb runt hörnen,
aldrig att jag når fram.
Stulna solar
månens glans
hämmar.
Glasgryning
kallnar.
Kallar
till natt.
Det är sent på den obekanta marken.