Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En dag på demensavdelningen.

Jag jobbar på schema, vilket betyder att jag jobbar varannan helg. Jag har inga problem med att jobba helg, tvärtom! Oftast är det ett lugnare tempo och det finns inga chefer som smyger omkring och håller koll.
Mina arbetsuppgifter under helgerna är också helt ok. På morgonen så städar jag.
Städa är bra. Vilken idiot som helst klarar av att städa. Jag gillar städjobb. Det enda man behöver tänka på är att det ska bli rent, inget mer. Man kan dagdrömma under tiden som man går omkring med skurmaskinen. Jag stirrar rakt fram, tänker på trevliga saker och går fram och tillbaka tills golvet är rent.
Folk säger att de vill ha ett jobb som ger dem nya utmaningar och variation i arbetsuppgifterna. Det vill inte jag ha. Jag har en hjärna som hela tiden tar mig med på nya äventyr och som ger mig variation i vardagslivet. Det räcker alldeles utmärkt åt mig.
När jag är färdig så är det leverans till ett äldreboende som står på schemat. Jag kör till en av våra kranskommuner, hämtar ett antal matkantiner vid ett storkök och kör tillbaka till ett äldreboende här i stan. Fem våningar med pensionärer som väntar på mat.
Jag brukar ta hissen upp och arbeta mig neråt.
Så ser mina jobbarhelger ut.
 
En av våningarna är lite speciell. Här bor det bara äldre människor med mycket svår demens. De flesta sitter bara rakt upp och ned i sin rullstol och glor rakt fram, förlorade för alltid i sin egen värld. Oftast inte kontaktbara. Många tycker nog att det är rätt så tragiskt men de är med största sannolikhet inte medvetna om sin situation. Deras tillvaro skiljer sig egentligen inte så mycket från min. Enda skillnaden är väl att jag är tvungen att ta mig tillbaka till verkligheten ibland.
Det finns några som faktiskt är kontaktbara på denna våning. En gammal man dyker alltid upp varje gång som jag står i deras matsal och lyfter upp matkantinerna på köksbänken. Han kommer hasande med sin rullstol och frågar alltid samma sak.
- Har du något brännvin med dig idag?
Första gången han frågade så trodde jag att han skämtade med mig. Jag skrattade till och sade att nej, något brännvin hade jag inte med mig idag inte!
- Inget brännvin…?
Sade han och såg nedslagen ut. Sedan hasade han iväg med sin rollator.
- Gösta! Smit inte iväg nu! Det är lunch!
Sade en av vårdarna.
Gösta lyssnade inte. Han hasade vidare. Han sket fullkomligt i lunchen.
- Vill inte ha! Jag vill ha brännvin! Det är ju helg!
Sade Gösta.
Vårdaren talade om för Gösta att det var det faktiskt slut med och nu fick Gösta vara så god att sätta sig till bords. Sedan föste han Gösta i riktning mot matbordet. De andra hade redan hunnit sätta sig. De satt där och glodde rakt fram och dreglade över sina tallrikar. Vårdarna skulle bli tvungna att mata flera av dem. Inte undra på att Gösta tyckte att det behövdes brännvin.
- Fram med spriten!
Hojtade Gösta rakt ut i luften.
 
Gösta hade nog haft en vild ungdom. Förargligt nog hade han blivit gammal och nu hade någon bestämt att det var slut med det roliga.
De flesta sitter som sagt tysta och lever i sin egen värld men det finns några som faktiskt yttrar sig ibland. En gammal tant som sitter i rullstol brukar komma farande med en rasande fart när hon känner matlukten. Jag tror att hon är klar i huvudet, det kan man se på ögonen, men hon har drabbats av slaganfall och förlorat talförmågan. Orden är borta för alltid. Hon vill kommunicera och göra sig förstådd men det går inte så bra.
- Hogga bogga!
Låter det som om hon säger. De enda ord hon kan forma med sina läppar. - Hogga bogga! Hogga hogga! Bogga bogga!
Man märker att hon är frustrerad. Ingen förstår henne och vårdarna har slutat att lyssna för länge sedan. Någon av gamlingarna som tidigare har suttit som förstenad och stirrat rakt fram vaknar till och skriker rakt ut i luften.
- Håll käften!
Tanten blir naturligtvis ännu mer frustrerad och arg. Hon säger att han minsann kan hogga bogga och inte nog med det, han kan även ta sig i hogga bogga så mycket han orkar och vad henne anbelangade så var det bogga bogga och hogga hogga med hela skiten för hon gav både bogga och hogga i allt vad lunch hette. Och så rullar hon iväg och en av vårdarna får springa efter och rulla henne tillbaka till matbordet.
- Det var länge sedan man doppade veken!
säger Gösta. - Och var i helvete är brännvinet? Det är ju helg!
- Håll käften!
Säger den andra gamlingen mellan dregelattackerna.
- Mera brännvin!
Vrålar Gösta.
Tanten i rullstolen tycker tydligen att lunchkonversationen börjar bli lite väl enformig och fyller i med lite hogga bogga.
 
Varje dag, året runt så lever vårdarna i detta. De äter tillsammans med dem, sköter om dem, tvättar och tröstar dem. De sköter kontaken med de anhöriga om det finns några, ser till så att alla får rätt mediciner, hjälper dem under toalettbesöken och kanske håller dem i handen när de seglar iväg på sin sista resa. De gör ett fantastiskt jobb som få människor skulle klara av. De gör en insats. Deras arbete betyder något.
Ingångslönen för en byggnadsarbetare, elektriker eller kontorsfjant med nyvaxad pung och parfymerad röv är oftast det dubbla.
Lite att tänka på.
Någon gång i framtiden, när jag gör sista dagen på mitt jobb så kommer Gösta att komma fram till mig och ställa samma fråga som han alltid gör.
- Har du något brännvin med dig?
Och ja! Det har jag faktiskt!
- Varsågod Gösta!
Säger jag och fiskar upp en helflaska Renat från en av kantinerna.
Jag lovar, jag kommer att göra det. Om Gösta lever då. Det hoppas jag verkligen att han gör och vem vet, han kanske även bjuder in tanten med slaganfallet på sitt rum? Det var ju ett tag sedan han hade fått doppa veken och jag tror att en helflaska räcker till dem båda.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 558 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2011-10-27 18:13



Bookmark and Share


  Konstanzia
denna texten berör en väldigt mycket!
2011-10-30

    ej medlem längre
Hej, Peter!

Egentligen så vet jag inte vilka superlativer som jag ska ta till för att beskriva, uppmuntra och uttrycka min beundran för de texter som jag hittills har läst av dig. Dina noveller är helt enkelt i absolut toppklass. Fantasifulla och infallsrika, alltid välskrivna, varierade och genomarbetade, fyllda av överraskningar, en varm medkännande humor och drastiska infall, samt utförda på ett sätt som tar novellistiken och formuleringskonsten här på sidan till helt nya höjder. De flesta av dina texter ger ett rent professionellt intryck och det är faktiskt inte utan att jag tänker att de snarare borde publiceras i bok- eller tidskriftsform istället för här på sajten. För mig, som annars ibland har svårt att behålla intresset och koncentrationen genom längre texter, så är det du skriver i alla fall en ren fröjd och njutning att ta del av. Jag vet inte vilket, men antingen måste du ha skrivit länge, eller så är du bara en exceptionell naturbegåvning med en imponerande fantasi, iakttagelseförmåga och språkkänsla när det gäller att skriva noveller och kortprosa. Till och med de minsta detaljerna tycks utmejslade och genomtänkta, och texterna känns som små guldkorn i cyberrymden som sannerligen skulle förtjäna en större publik. Du får ursäkta mig en smula för mitt oreserverade beröm, men du är nog en av de få här på sidan som verkligen skulle kunna tituleras "författare" och det finns helt enkelt inte mycket att invända emot. Jag är bara djupt imponerad av ditt skrivande och hoppas att någon gång i framtiden få möta dina texter i bokform.
2011-10-27

  lodjuret/seglare VIP
Jagformen gör sitt till för att levandegöra berättelsen. Du skriver verkligen så att det känns i hela kroppen under läsningen. Jobbet som vårdare på äldreboenden och på långvården borde vara bättre betalt än att vara riksdagsman och lika bra fallskärmsvillkor. Alla jobb som innebär att handskas med och ta vård om människor är värda alla lovord samt all uppskattning. Juste att du lyfter fram det här. Dessutom är texten roligt skriven och ger mersmak som få.
Texten förtjänar sina trenne buketter tulpaner och en äppelpaj med glass och/eller vaniljsås.
2011-10-27

  thyra VIP
Underbart berättat :) Tack!
2011-10-27
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm