1.

De möts upp på en grågata och presenterar sig med påhittade namn. De har tusen gemensamma vänner och år av tidigare utbytta ord men vad gör väl det. De skakar artigt hand och träffas för första gången på nytt. I tyst samförstånd accepterar de namn som egentligen klingar fel. Just då är inget mer rätt än ett namn som klingar fel för när verkligheten är för skrämmande blir lögner till trygghet. Uppdiktade ungdomsår och fiktiva fritidsintressen blir en propp över det där hålet i hjärttrakten som annars skulle läcka ur sig allt.

Promenerar igenom brinnande oktoberalléer hand i hand. Han frågar om hennes liv och hon säger att hon rymde med en cirkus när hon var tretton. Berättar om akrobatik på hästryggar, kalla husvagnsnätter och en kort romans med en spansk jonglör. Säger att nu är hon tillbaka och lever på pengar hon ärvt av en rysk miljardär.

’Och du då?’

Han rycker på axlarna, säger att han bor i en stuga i skogen, med ett teleskop som enda sällskap. Spenderar veckor i sträck utan att umgås med någon. Pratar med supernovor, delar frukostbord med kometer och sover tätt intill svarta hål. Han är astronom och kan allt om varje himlakropp som någonsin existerat.

I den stad de båda växt upp vandrar de runt med karta i händerna. Tappar bort sig i hemkvarter och förvillar sig på uppväxtgator.

De ligger i hennes säng. Den tunna huden på hans underarm mot hennes fingertoppar. En eskapistisk cirkusprinsessa och en folkskygg astronom, falska hemligheter och påhittade minnen. Ibland kan vetskapen om att ingenting är sant faktiskt göra livet lite lättare att leva.

I hennes köksfönster, med benen livsfarligt dinglande fyra våningar upp. Delar på en cigarett och låter askan dala genom luften. Den brinner en sekund. Försvinner sedan med vinden.

’Jag tycker människor är fega. De är tillsammans för en enda anledning. Om världen faller sönder imorgon så vill de bara ha en hand att hålla.’


2.

När höst smyger in genom fönsterspringorna och alla ensamhjärtan blir sköra som glasfåglar. Då kryper hon nära med naken hud under duntäcke. Tillfälligt vidöppna revben och saltlakritsgömma på madrassen. Viskar att 'nu bor vi här ett tag och världen därute finns inte'.

Han sätter igång en sönderspelad skiva han hittar i hennes hylla. Toner av kvävd längtan. Med en hand runt en midja och en panna mot en hals valsar de långsamt runt på trasmattan. Lukten av närhet sipprar som koda från hans nyckelben. De vet båda att koda kladdar ner. Stör och förstör. Så hon andas bara in den och sparar minnet som en souvenir på hjärnbalken.

Hon ser ut genom fönstret där morgonfrost bildar sköra mönster på rutan. Säger som i förbifarten att ’den där skivan har jag förresten aldrig hört förut, den måste vara någon annans, någon som har glömt den här’. När världen har för vassa kanter kan man inte vara morgonfrosten på en glasruta. Istället är man stenen som krossar varenda morgonfrostat fönster i hela stan.


3.

De aktar sig för att andas i takt. Lever flera dygn på inget annat än lårsmekningar och saltet från hennes fingertoppar.

Sedan lovar de varandra att aldrig ses igen och hon låser alla tre lås i dörren när han går. Utanför porten ser han upp mot hennes fönster. Tänker att egentligen tycker han inte ens om saltlakrits.