Fortsättning från föregående text...

Det är märkligt, jag är världens absolut mest otekniska person. Jag är en man som är totalt ointresserad av att lära mig hur man monterar avgassystem eller balanserar ett däck. Ändå, de få gånger som jag har blivit erbjuden någon utbildning hos Arbetsförmedlingen så har de uteslutande varit av praktiskt karaktär.
Den här gången ville de att jag skulle utbilda mig till offsettryckare. Det var som sagt nittiotal och kris, arbetslösheten växte och det fanns dåligt med jobb att söka.
- Se det som en chans! Det är en utbildning till ett fint yrke och efteråt får du säkert anställning!
Rent instinktivt så ryggar jag alltid tillbaka när utbildning kommer på tal. Skolor har aldrig varit något för mig. Jobbar man så får man i alla fall lön.
Jag var inte heller helt säker på vad det innebar att jobba som tryckare. Jag trodde att det var finare än det var. Jag såg kontor och kopieringsmaskiner framför mig. Jag tänkte mig en tillvaro i en ombonad kontorsmiljö. Kanske skulle utbildningen innebära att jag skulle få ansvaret över en fyrfärgskopiator på något kontor någonstans?
Det verkade som ett trevligt jobb!
Jag började genast fantisera om hur jag satt på en pall i ett kopieringsrum, stirrade in i en vägg och fantiserade och dagdrömde mig bort i väntan på att klockan skulle bli fem så att jag fick gå hem. Ibland skulle det komma in någon kontorist med ett kontrakt.
- Kan du vara snäll och dra fem kopior av det här?
Jobbet verkade inte bara trevligt, det verkade vara som klippt och skuret för mig. Det var ju ett sådant jobb som jag hade letat efter i hela mitt liv!
Så jag tackade jag till utbildningen.
Det var ett stort misstag. Ett av mina största faktiskt.
 
Det visade sig att tryckaryrket var så långt bort från mina drömmar som det någonsin kunde vara. Att jobba som arkoffsettryckare hade inga gemensamma beröringspunkter med mina intressen eller begåvning.
Det var teknik, mekanik och matematik för hela slanten. Jag kunde helt enkelt inte uppbåda något som helst engagemang och hade jag kunnat det, ja då hade det inte tjänat något till för jag hade inte några som helst förkunskaper.
När det inte handlade om gummivalsar, mottrycksvalsar, fiberrikting och utskjutningsscheman så var det praktisk maskinkunskap på schemat. Jag är en man som inte kan laga en cykelpunktering, nu förväntades jag lära mig att plocka isär och rengöra komplicerade fyrfärgspressar som var stora som bussar.
Jag hatar att få olja på händerna! Nu skulle jag fetta in maskindelar, plocka ur och rengöra stora färgvalsar och sedan få fanskapen på plats igen. Jag klarade inte ens av att montera bort dem. Jag visste inte vilka verktyg jag skulle använda. Det hade jag kanske vetat om jag hade lyssnat under lektionerna. Det gjorde jag inte.
De flesta av mina kurskamrater var intresserade och engagerade. De hade även förkunskaperna.
Det var oftast en eller två lärare med som förevisade, som ibland plockade bort någon vital del, någon vals eller plåt från maskinen och började rengöra den.
- Ser ni hur lätt den glider ur sitt fäste?
Ja, vad skulle jag säga? Väntade han sig applåder?
De andra hummade, nickade med sina huvuden och verkade helt fängslade. Jag sade ingenting. Jag brukade gå undan så fort ingen såg mig. Jag brukade leta upp någon toalett eller lastbrygga. Där brukade jag sitta och vänta ut lektionen.
Teorilektionerna var ännu mer obegripliga. Det var teknisk matematik på hög nivå. Ingen hade kollat upp om jag hade förkunskaperna som krävdes.
Jag skulle antagligen ha svårt för mellanstadiematematik. Att säga att jag fick problem är en underdrift. Jag begrep inte ett smack. Kurslitteraturen kunde lika gärna ha varit på rätoromanska.
Läraren hette Kaj någonting och det räckte med att jag visade mig för att göra honom förbannad. Jag lämnade alltid in helt tomma provpapper och mina frågor upplevdes antagligen som provocerande eller ironiska. Han trodde att jag jävlades medvetet med honom.
Kaj kunde stå och redogöra för cylindriska koordinater och enhetsvektorer. Jag minns att han kallade siffrorna för komponenter.
Jag begrep ingenting och ställde frågor som hörde hemma i förskolan. Ibland kunde jag ställa en fråga som lät väldigt seriös och som gjorde honom förvirrad i en stund, tills han fattade att jag drev med honom.
- Men är det inte som så att om första komponenten är negativ så tar basvektorerna ut varandra?
Nu tystnade Kaj och såg väldigt förbryllad ut. Vad i helvete talade jag om? Eller var det han själv som hade snurrat till det?
- Snackar vi egentligen inte om parallella vektorer?
Fortsatte jag. - Är det inte det du menar? För i så fall så…
Sedan fattade Kaj.
- Vad är det för fel på dig egentligen?
Bra fråga. Tyvärr så tror jag inte på självanalys, jag kunde bara svara med en motfråga.
- Vad är det som är rätt med dig?
Kaj sade att vi nog inte skulle komma så mycket längre utan avbröt för lunch. Jag hoppades att han ringde till min arbetsförmedlare och försökte att få mig sparkad från kursen. Dessvärre så hörde jag inget.
Ju mer jag tänker tillbaka, ju underligare tycker jag det är. Varför lät de mig egentligen gå kvar? Vem som helst kunde ju se att jag hade hamnat helt fel.
Jag ville bli kickad. Slutade jag självmant så fick jag massor med karensdagar på a-kassan, det hade jag inte råd med. Fick jag sparken så var det bara att börja stämpla direkt. Det var helt klart mer fördelaktigt ur ekonomisk synpunkt att bli sparkad än att avbryta kursen frivilligt.
 
Det ingick även praktik i kursen. Man skulle praktisera på fyra företag, en månad på varje arbetsplats. En riktig mardröm. Jag avskyr att jobba gratis.
Kursen var förlagd i Örebro men praktikplatserna var utspridda över hela Närke och Värmland. Min första praktik skulle jag få göra hos ett litet tryckeri i Mosås, en liten håla strax söder om Örebro. Nästa praktikplats var i Arvika i Värmland, nästa i Karlstad och sist så skulle jag till Filipstad.
Det var ett jävla flängande kors och tvärs för att få praktisera inom ett yrke som jag inte passade för hos företag som garanterat aldrig skulle anställa mig.
Jag startade min praktik på tryckeriet i Mosås med att genast ställa mig i ett hörn och se helt handfallen ut. Det var lätt. Jag var nämligen helt handfallen.
Meningen var att jag skulle vara någon tryckare behjälplig, ställa frågor och låtsas vara intresserad. En tryckare kanske höll på med att byta ut en plåt i maskinen, då skulle jag rusa fram och med rösten full av iver säga:
- Det där ser intressant ut hörru du! Får jag hjälpa till?
Det var helt omöjligt. Jag har alltid varit bra på att dupera folk och spela teater men detta var mig totalt främmande. Det slog tvärstopp. Jag kunde helt enkelt inte låtsas vara intresserad för jag visste inte vilka frågor jag skulle ställa. Jag fattade inte ett dyft av vad de sysslade med. De tryckte reklamfoldrar men vad mig anbelangade så kunde de lika gärna ha sysslat med att desarmera landminor.
Så jag stod där i ett hörn och glodde. Ibland gick jag omkring och snackade skit med någon. Det tröttnade jag också på. Till slut satt jag mest ute på lastbryggan och rökte och solade. Det var i maj månad. Sommaren kom tidigt det året.
Ibland gick jag bort till kiosken och köpte läsk och dagstidningar. Under tiden som jag var där så läste jag även ut ett par romaner. En utav dem var riktigt bra, jag hade svårt att slita mig när det var dags för att gå på lunch.
Nu när jag tänker tillbaka på det så var det en rätt så fin tid. En väl använd praktikmånad.
 
När praktiken var över så fick alla kursdeltagare i uppgift att skriva en uppsats om vad vi hade varit med om, vad vi hade lärt oss.
- Meningen är att ni ska dela med er av era kunskaper!
Sade Kaj, vår lärare.
Jag skrev helt sanningsenligt. Jag beskrev i detalj hur jag hade suttit ute i solskenet på lastbryggan med mina böcker och druckit läsk. Jag skrev om eftermiddagssol över den böljande Närkesslätten, om bönder som leende tuffade fram på sina traktorer och svalor som cirklade högt uppe i skyn. Jag fick t o m in en kort resumé av en av romanerna som jag hade läst.
Jag avslutade hela texten med att beskriva ett saftigt samlag med en av kontoristerna.
”Hon slet av sig trosorna, vek upp sin korta kjol, hoppade upp och satte sig på en bunt med högbestrukna pappersark och sade åt mig att komma. Hon saxade sina långa ben runt mig, hon bar fortfarande sina högklackade skor. Jag sögs in i henne. Det smaskade och klafsade, det kändes som om jag kärnade smör med kuken. Hennes höga klackar dunkade takten mot min rygg och jag tänkte: Vilket jävla jobb! Tack gode Gud för kurser i offsettryck!"
Det sista var naturligtvis lögn från början till slut men jag kunde inte hålla mig. Jag hade kul när jag skrev den där uppsatsen.
Jag gav den t o m en rubrik: ”Högklackat i papperslagret.”
Kaj betygsatte alla uppsatserna, alla utom min. Han bara tittade underligt på mig ibland. Jag vet inte om han funderade på vilken form av psykisk störning som jag led utav.
Jag vet däremot att Kaj sparade den där uppsatsen. Jag hittade den senare på nätet, på ett diskussionsforum för människor i den grafiska branschen. Han hade lagt ut den i sitt namn.

Fortsättning följer...