Mellan svettiga lakan drömmer vi mardrömmar om knark, erotiska eskapader och godzillakommunsim,. Vi vaknar som vår egen blinda Einstein, till nyliberalism och esketisism. De flyktiga idémjukvarororna. Vi skäms för vad vi har varit i Paroll, Banderoll och Rockenroll. Nu kommer tiden vi städar efter oss, lämnar lappar i tvättstugan, ringer ditt väktarbolag.

Lusten att slippa förstå sandpapprar våra hjärnor när vi inte lägger livspusslet. Vi tiger medan vi tummar våra nya visitkort till evigheten. Sitter i vår tomma välfärdstunna; hyllar potentiella, tandblekta hjältematerial till ytterligare en könlös schlagerparad eller ett ”make up you life” så andra kan skratta ÅT oss – inte med oss.

Vi väntar på att vår lokala och EU-knutna välfärds-bubbla ska spricka, den som är full med våra vanor och ovanor, medan vårat informationsbehov blir som eksem mot vår pälsar. Vi lär oss att Fienden är huckleförsedd, en obegripligt odjur i mediacyklonerna. En onding från de ”nya” opålitliga länderna. Vi har ingen koncept. Ingen idé. Bara följsamhet och passivitet.

Men glöden pyr i varje människa. Kärleken, den av jordisk märke, är vad vi behöver; genom krigets vindar och hycklande sortens offentliga idétorka vi deltar i.
Så tiden kommer aldrig att ge oss rätt, för ju mer tiden går så vill man inte upptäcka sig själv som avslöjad: En löjlig typ med brallorna nere, där varje dag är en allt kortare andel av ditt liv.