Forts från föregående texter...

Det var snart dags för mig att påbörja min andra praktikmånad. Den här gången på ett tryckeri i Arvika.
På vägen upp till Arvika så satt jag och tänkte på alla de gånger som jag hade ljugit mig till ett jobb.
Var det moraliskt riktigt?
Hade det varit bättre om jag hade varit sanningsenlig och talat om att jag inte hade haft någon erfarenhet och intresse av jobben som jag hade sökt?
Jag hade t o m förfalskat betygskopior ett par gånger, enbart för att få komma ifråga för anställning hos några företag. De hade krävt gymnasiekompetens. Det var hur lätt som helst att pina sig igenom tre år på en gymnasieskola. Det gick att fixa med en polares gamla gymnasiebetyg, en scanner och Photoshop. Hade det varit bättre om jag hade varit ärlig, hållit mig till sanningen och därmed dömt mig själv till arbetslöshet och ett liv på skattebetalarnas bekostnad?
Nej, jag tycker inte det. Man ska göra sitt bästa efter den förmåga man har, mer än så kan man inte begära av en människa. Jag gjorde vad jag kunde för att få ett jobb. Vissa människor uppfyller arbetsmarknadens krav, de har de egenskaper som krävs, som för tillfället är eftertraktade av arbetsgivarna. Vi andra, vi får anpassa oss så gott det går.
Vissa anpassar sina liv efter socialbidrag och a-kassor, andra människor – som jag, vill ha ut mer av livet. Vi vill inte bara överleva, vi vill leva också. Vi vill resa, vi vill samla på oss pengar, köpa nya prylar ibland och kanske bjuda flickvännen på en hotellweekend någonstans.
Det är sådana saker som gör livet värt att leva.
Så nej, jag skäms inte för att jag har ljugit mig till arbete. Jag skäms inte över förfalskade betygskopior. Jag tänker inte be om ursäkt för alla gånger som jag har suttit på någon anställningsintervju och försäkrat dem om att jag har brunnit av iver över att få städa skithus, sortera post eller steka pytt-i-panna.
Arbetslivet handlar om att ljuga och anpassa sig. Det handlar om att visa upp en falsk bild av sig själv.
Nu var jag på väg till ännu en praktikplats inom ett yrke som jag aldrig skulle klara av att anpassa mig till.
- Jaha, här har vi en kille som brinner av iver över att få lära sig tryckaryrket!
Sade platschefen när jag dök upp.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
 
Tryckeriet i Arvika skiljde sig från tryckeriet i Mosås utanför Örebro. Det var lite bättre stämning här. Lite mera avslappnat. Personalstyrkan var yngre och de verkade inte ta sina jobb på blodigt allvar. De körde någon upplaga och sedan gick de och fikade. De satt långa stunder och rökte, drack kaffe och snackade rövknull. De hade analsex på hjärnan. Det märktes att de inte var vana vid kvinnliga medarbetare. Dårskapen hade fått gro i lugn och ro utan någon kvinna som dämpade dem. De var ett gäng karlar som försökte överträffa varandra i dumheter och grova skämt.
Lunchrummet var populäraste lokalen på jobbet. Cheferna verkade ta det med ro.
Det passade mig.
Personalen var som sagt nästan uteslutande manlig. De hade en kvinna anställd men hon var sällan där. Hon hette Madde och var oftast hemma för vård av sjukt barn, som det kallas idag. De få dagar som hon var där så satt hon mest på en stol i ett framkallningsrum och bläddrade i veckotidningar. Det jobbet verkade trevligt. Jag hade gärna gjort min praktik i framkallningsrummet.
Det spekulerades en hel del bland de övriga hur hon hade fått det jobbet. En ung kille som hette Boris var helt övertygad om att hon hade gått sängvägen.
- Jag kan ge mig fan på att chefen knullar livet ur henne varenda jävla kväll!
 Chefen och tillika ägaren var en stor, fet karl runt sextio, som alltid svettades och var andfådd. Enligt ryktet så var han en mycket ful fisk med smak för dyr vodka och unga flickor.
- Det skulle jag också vilja göra!
 Sade jag.
- Knulla med chefen?
- Nä, med Madde.
 
Jag försökte ofta styra in samtalen under rasterna på andra saker än analsex, men det var svårt. Jag förstod mig inte på dem. Jag har suttit i många lunchrum i mina dagar tillsammans med män och visst har det snackats sex, men sällan perversa prylar, om det inte har varit i skämtsamma ordalag. Här var analsex blodigt allvar. Jag sade en gång att jag tyckte det var äckligt, att jag faktiskt satt och käkade och att jag tappade matlusten.
- Äru bög?
Undrade Boris.
Jag undrade vem det var som egentligen hade dragning åt det homosexuella?
- Det är du och inte jag som hela tiden snackar om arselknull!
Svarade jag.
De andra i lunchrummet tittade på mig. Vad var jag för en tråkig jävel egentligen?
Och sedan drog skitsnacket igång igen.
Det var alltid Boris som började.
- Igår knullade jag min flickvän i röven igen!
 Och sedan var det igång. Det var rövknull på längden och tvären. Om och om igen.
Om dessa karlar var representativa för männen i Arvika så tyckte jag synd om de kvinnliga invånarna. Men nu tror jag inte att just Arvika är sodomins huvudstad. Jag tror att de inte hade något annat att tala om. De hade jobbat där för länge, de hade diskuterat om allt som gick att diskutera om. Nu var det bara analsex kvar. Och så var de inte vana vid kvinnor på sin arbetsplats.
En kvinnlig kurskamrat till mig som vi kan kalla för Beatrice gjorde sin praktikplats på samma företag. Hon började strax efter att jag hade slutat. Beatrice var en kvinna runt trettiofem år som var lika ointresserad av yrket som jag. Men hon gjorde i alla fall så gott hon kunde till skillnad från mig.
Jag frågade henne vad hon tyckte om sin praktikperiod uppe i Rövknull City. Jodå, hon tyckte att det hade varit helt ok.
- Men personalen var väldigt tystlåten. Under fikarasterna så satt de bara och glodde ut genom fönstret. Man kunde höra en knappnål falla!

Resten av praktikperioderna förflöt på ungefär samma vis. Jag slöade, satt och hängde vid någon lastbrygga och lät tiden gå. När jag gjorde min sista praktikplats i Filipstad så gjorde jag mig t o m så osynlig så att de glömde bort mig. Den sista veckan stannade jag hemma. De märkte ingenting.
Till slut var kursen över och jag kunde lika mycket om yrket som när jag började, dvs absolut ingenting. Det var sex bortkastade månader. De frågade om jag ville ha ett betyg eller räckte det med ett skriftligt intyg?
- Det blir bra med ett skriftligt intyg.
Någon vecka senare såg jag att de sökte personal på ett tryckeri. Det var ett vikariat på tre månader. Jag skrev genast en lång ansökan och avslutade med: ”Jag har nyss avslutat min utbildning till offsettryckare och brinner av iver över att få pröva mina kunskaper i praktiken innan de blir föråldrade. Jag gillar utmaningar, att hugga i när det behövs och se konkreta resultat i mitt arbete. Jag är positiv till min natur och trivs när det går undan och får ta egna initiativ.”
Jag fick faktiskt jobbet.
 
Oärlighet varar längst.