Jag har alltid varit öppen och ärlig när det gäller mig själv och mitt liv. Jag har aldrig kört med några undanflykter och krystade bortförklaringar.
När jag var ung så drack jag.
Det var ett helt igenom idiotiskt beteende som jag skäms över idag, och det SKA jag göra.
Jag har aldrig påstått att jag drack för att det smakade gott och liknande dumheter. Jag började dricka för att jag var blyg och bortkommen. För att få mod, för att våga ta kontakt med folk.
Med tjejer.
Det fanns absolut ingen annan anledning. Det fanns inget grupptryck, inte för att vara tuff och inte av nyfikenhet eller ungdomligt oförstånd. Få tycker att det är tufft att supa och ännu färre ungdomar är så svaga i anden så att de faller för grupptryck. Det är bara skitsnack och ett enkelt sätt för sociologerna och resten av flummarna på socialkontoren och ungdomspsyk att bortförklara ett beteende som bottnar i något som ytterst få ungdomar vågar erkänna - att de helt enkelt är rädda och blyga. Jag var extremt rädd och sjukligt blyg men spriten botade mig från detta. Jag tillhörde dem som i början mådde oerhört bra av alkohol och fan ta dem som försökte att ta ifrån mig min enda källa till glädje!
Jag var en idiot och resonerade därmed som en idiot.
 
Vid arton års ålder så åkte jag oftare polisbil och ambulans än taxi.
Det var också vid den åldern som jag för första gången var tillsammans med en flicka. Det är ett fint minne och jag vet faktiskt inte om det hade blivit finare om jag hade hållit mig nykter. Faktum är att jag tror inte att jag ens hade vågat hälsa på henne på i nyktert tillstånd, än mindre legat intill henne på en luftmadrass i ett gammalt tält som jag tidigare hade stulit i ett vindsförråd, just för detta ändamål. Jag lade handen försiktigt på hennes ena bröst. Handen fick vara kvar. Hon log faktiskt mot mig, på ett sådant sätt som sade mig att hon hade väntat på något slags initiativ från min sida. Jag var överlycklig. Jag var skräckslagen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hur skulle jag göra? Vad förväntades av mig egentligen? Herregud så nervös jag var den där natten! Jag kröp ut ur tältet.
- Måste på toaletten!
Sedan hällde jag i mig av en flaska brännvin som jag hade gömt bakom ett träd. Jag stod på knä i det halvmeterhöga gräset och drack och bad till Gud att han skulle hjälpa mig samtidigt som myggorna surrade runt huvudet.
Jag satte i halsen, storknade, spottade och fräste men jag hade inget val, jag skulle ha i mig skiten. Jag var tvungen! Hur skulle det annars gå? Men unga tjejer är inte alltid så tuffa som man inbillar sig när man själv är en ung och osäker kille. Framför allt så har de en mognad som få jämnåriga killar har, några når den aldrig. Har man tur så träffar man en sådan fin tjej och det hade jag gjort. Det förstod jag den där sommarnatten när hon kom ut och hämtade mig. Hon tog mig i handen och ledde mig tillbaka till tältet, vek undan tältfliken och ledde mig in.
Hon ledde mig hela vägen.
 
Tidigt, tidigt på morgonen så vaknade hon, kröp ut ur tältet, sade hejdå och började gå hemåt. Jag satte mig utanför tältet och följde henne med blicken när hon gick över ängen bort mot vägen. Till slut var hon bara en liten ljus prick. Hon hade en klänning på sig och när hon hoppade över diket som skiljde ängen från vägen så fladdrade den till lite. Inte mycket men tillräckligt för att ge pricken liv, tillräckligt för att ge mig en minnesbild som jag kunde frysa och spara i mitt minne för resten av mitt liv. Jag satt ensam och drack upp resten av spriten som var kvar i flaskan. Jag rökte under tiden som jag tittade efter flickan i mitt liv. Solen hade börjat gå upp och så bra som jag mådde då, så bra har jag aldrig mått.
 
När jag någon timma senare själv gick hemåt så visslade jag för mig själv. Jag dansade fram. Jag sprang. Jag hoppade. Jag var ung, jag var frisk, jag var berusad och jag hade hela livet framför mig.
Jag var arton år.
När jag dör och det är dags att möta Gud så hoppas jag att han släpper in mig i paradiset. Jag hoppas att min tid i evigheten blir som den där tidiga sommarmorgonen för så länge sedan då jag sprang hemåt på en helt bilfri landsväg. Jag hoppas att jag får uppleva känslan av hopp, av ungdomlig glädje och det gör ingenting om det springer någon tillsammans med mig. Hon får gärna bära klänning, ta mig i handen och ännu en gång leda mig rätt.