"Det här är min syster. Hon dog som liten, jag tror inte att hon orkade mer. Vissa av oss orkar inte hur mycket som helst. Börjar du förstå det nu?"
Vidar visste inte om han förstod eller inte. Han drog fotografiet närmare sig och kisade för att kunna urskilja något i det skumma ljuset. Det var som om flickan på bilden ville säga honom något, som om hon bar på den största av hemligheter. Han ville tala till henne, men han förmådde inte.
Anna fattade tag i hans hand. De gick ett tag längs vattnet, hon verkade vilja följa honom på vägen hem. För första gången detta märkliga år låg det ett vitt snötäcke över marken. Hösten tycktes vara på reträtt, de få som vågat sig ut skyndade på stegen i kylan.
De skiljdes åt utan ord. Vidar låg länge vaken den natten.

Vissa berättelser börjar på sätt och vis där de slutar, även om allting är förändrat. Det här är en sådan berättelse.

Det var så kallt att man ständigt var tvungen att stampa med fötterna och flaxa med armarna för att inte bli lika stel och intetsägande som den nytillkomna statyn av en i själva verket ganska obetydlig kulturpersonlighet i stadsparken. Hans mor hade sagt något i stil med att det var nödvändigt för mindre städer att profilera sig genom en sådan symbol för den enorma potential som gömmer sig bland dess invånare. Vidar förstod poängen, men hade lite svårare att acceptera valet av symbol. Kanske hade det varit mer talande med ett fyllo eller en gigantisk Prozac-tablett. Fast det klart, det gällde väl att visa upp ett städat yttre. Med hjälp av en överklassgubbe i form av staty skulle kommunstyrelsen för alltid fördriva grådaskigt väder och vardagstristess från den lilla staden.

Vidar vilade ryggen mot detta högst ifrågasatta monument och tänkte på sin morfars mörka och plirande ögon. De hade varit hos honom igår, det kändes alltid som en resa bakåt i tiden när man satt där i det lilla köket med lukten av kaffe och vetelängd långt upp i näsborrarna. Innan fikat hade den numera pensionerade fabriksarbetaren insisterat på att få bjuda på kroppkakor. Det vore inte någon överdrift att säga att gensvaret inte varit särskilt entusiastiskt. Trots detta hade de haft en trevlig stund, ackompanjerad av snöstormen utanför fönstret och morfaderns envetna monolog om det geniala i det sedan länge förfallna folkhemmet. "Ur led är tiden!", slog han fast varefter en kort konstpaus följde då han såg till att avlägsna lite lingonsylt från det allt glesare mustaschen, "men... Det är bara att bryta ihop och gå vidare, som sagt."

Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Det hade varit morfars mantra vad gäller såväl kärleksbekymmer som stora samhällsfrågor genom hela hans drygt 70-åriga liv. Bryta ihop, gå vidare. Vidar undrade om det inte var lite lättare förr. Det där med att gå vidare alltså. Eller så bröt man helt enkelt inte ihop lika kraftigt. Morfar verkade ju åtminstone mena så. Tanken svindlade när Vidar insåg att han själv över huvud taget inte ens varit påtänkt under större delen av de årtionden då hans morfar lyckats frambringa detta enda men slagkraftiga citat som universallösning på livets alla tänkbara bekymmer. Ett världskrig hade avslutats, TV-apparaten hade gjorde sitt intåg i de svenska hemmen, en statsminister hade skjutits till döds på öppen gata, Leif "Loket" Olsson hade lämnat Bingolotto och folk hade slutat bry sig om varandra i denna egoismens mörka tidsålder. Många dramatiska händelser hade kastat sin skugga över denne mans liv, men sanningshalten i detta påstående hade alltjämt bestått. Människor bröt ihop, och de gick vidare.