jag förundras över att jag inte förstod
att det var mig själv jag borde ha sett upp med

tankemurarna fick rivas
sten för sten

jag låste upp de dubbla låsen
gläntade på dörren, andades in luften

kisade mot ljuset
klev försiktigt ut

det gör ont att se henne upprepa
trampa samma stigar som jag själv gjorde

mörka vingslag tätt in till

själen snurrar runt sig själv
och tvinnas flera varv
i skuldens karusell

någon säger byt fokus

och i sken av ljuset synar jag
de nya skorna som jag bär

smutsiga av tung lera

torkar dem varligt rena
stoppar i fötterna
knyter en ordentlig knut

ser upp för mig själv
tar med mig själv

går längs vattnet

och hoppas att hon ser

© Eva Langrath 2009