Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I Astrid Lindgrens värld.

Det finns vissa personer här i Sverige som är helgonförklarade, som man aldrig, aldrig någonsin får kritisera eller skriva något ofördelaktigt om. Jag tänker närmast Astrid Lindgren, en numer avliden gammal tant som ägnade sitt liv åt att skriva fåniga berättelser för barn.
Somliga tycker att hon skulle ha fått Nobelpriset i litteratur – Nobelpriset för barnlitteratur! Att överhuvudtaget dra upp barnsagor i dessa sammanhang är ungefär på samma nivå som att jämföra fingerkludd av valfri dagisunge med Michelangelos takmålningar i sixtinska kapellet.
Barnsagor är och förblir litteraturens svar på fingerfärg och fruktstund på dagis. Trams som bör förpassas där det hör hemma, dvs i ett myspysrum på dagis tillsammans med en skäggig förskollärare i snickarbyxor som läser högt inför en förstummad samling småbarn i femårsåldern och inte nog med det, snart tar han fram gitarren och uppmanar ungarna att fatta varandras händer och förenas i en enda stor, universell kram.
- Tänk på de stackars barnen i Afrika!
Sedan så uppmanas barnen att skämmas över att de har blivit födda i Sverige och har föräldrar som arbetar så att de kan äta sig mätta varje dag.
 
Astrid Lindgrens sagor genomsyras av en snusförnuftighet och naivitet som jag har mycket svårt för. Som barn så avskydde jag karaktärerna.
Jag förstod t ex aldrig vad som var så ”busigt” och fräckt med Emil i Lönneberga? Han var ju bara en unge som gjorde små misstag ibland, som alla ungar. Jag såg inget chockerande och busigt i att fastna med huvudet i en soppskål. Är det något som retar mig så är det när man romantiserar något som i själva verket var helvetet på jorden för många människor. Emils föräldrar var bönder, eller ”bonnjävlar” som min morfar alltid sade. En bonnjävel har alltid mat på bordet!
Emils föräldrar höll sig även med en dräng och piga, Alfred och Lina. Alfred och Lina sågs som familjemedlemmar och behandlades väl. Mysigt och gulligt på alla sätt och vis.
Alfred såg välnärd och frisk ut. Alltid hel och ren.
I själva verket så svalt och hunsades drängarna. De plågades av löss och undernäring. De kunde nästan aldrig sköta sin hygien. Röven full med stora kakor av intorkad skit och de fick jobba och slita hela dagarna för endast mat och husrum. Skötte de sig inte så fick de stryk. Bönderna hade rätt att aga sina drängar.
Enda dagen de var ledig var söndagar och då var de tvungna att följa med bonnjäveln till kyrkan. Pigorna hade det inte lätt de heller. Ofta blev de offer för bondens sexuella drifter. Rena våldtäkter var inte ovanliga.
Emils far hette Anton. Om Astrid Lindgren hade hållit sig till sanningen så hade det inte varit Emil som hade låst in sig i snickarboa med jämna mellanrum. Det hade istället varit Anton som hade släpat dit Lina, hängt för haspen och tryckt på henne så det hade sjungit bland vedstaplarna.
 
Någon som minns Lotta på Bråkmakargatan? Lotta var en liten uppkäftig och jobbig skitunge som ansåg att hon var världens medelpunkt, hade rätt i allting och gav sig fan på att få sin vilja igenom hela tiden. Det värsta var att de vuxna hade överseende med detta beteende. Det var ”gulligt”.
Hur gulligt är det när vuxna beter sig på detta viset? Jag hade en kollega på ett jobb en gång för flera år sedan. Hon hade en exakt likadan personlighet. Hon var fyrtio år och de flesta drömde om att lura in henne i något tomt förråd och strypa henne under kafferasten.
Hon kunde och visste allt om allting. Om hon hade fått chansen hos Gud så skulle hon antagligen ifrågasattt tyngdlagen. Hon var högljudd, påstridig och skulle alltid ha sista ordet. Fick hon inte som hon ville så blev hon förbannad, stampade med fötterna i golvet och gick sin väg. Det hände t o m att hon skvallrade för högsta chefen. Att skvallra till en chef är en DÖDSSYND på en arbetsplats.
Hade någon tagit tag i henne när hon var barn så kanske hon hade växt upp till en trevlig och ödmjuk människa med något som i alla fall kunde liknas vid social kompetens.
Jag minns att vår lärarinna brukade läsa ur Lotta på Bråkmakargatan för oss. Jag fantiserade alltid om att fadern till slut skulle få nog av sin ouppfostrade unge och dränka henne i handfatet under tiden som modern var och handlade. Det var en trevlig fantasi att ägna sig åt när det blev alltför dumt.
 
Men den värsta av alla Astrids karaktärer var ändå Karlsson på taket. En otäck och självgod skithög med översittarfasoner. Jag minns att de gjorde en TV-serie med denna fjant någon gång under sjuttiotalet. Karlsson på taket var en lönnfet idiot med propeller på ryggen, hängselbyxor, ljust tunt hår och ett klotrunt och rosaflammigt ansikte. Läpparna var som tjocka, fuktiga korvar. Han var elak, stor i käften och skrytsam. Han var bäst på allt, visste precis allting och kallade sig själv för världens bästa Karlsson.
Han gav mig starka obehagskänslor och inte bara för att han var en översittare. Jag upplevde det som att Karlsson hade osunda känslor för Lillebror, som var sjuåringen som Karlsson visade sig för ibland. Var Karlsson på taket pedofil? Eller pederast kanske är en mer korrekt benämning i detta fall.
Jag minns att de visade den där serien för oss i skolan. Vi satt där i våra bänkar och glodde på TV:n som vår fröken hade rullat fram.
- Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson!
Sjöng fettot samtidigt som han sprang omkring som en idiot i Lillebrors pojkrum och viftade med armarna.
- Jag lovar, snart så tar han fram kuken!
Utbrast en kille längst bak i klassrummet som vi kan kalla för Eskilsson. Han hade samma misstankar som mig om Karlssons sexuella läggning.
Jag gick till och från i en stödklass, "Kliniken" som den kallades. En samlingsplats för hopplösa ungar i blandad ålder. Lärarinnan var nästintill maniskt religiös, elak och hårdhänt. Fröken Jägermann. Hon blev så till den milda grad moraliskt förfärad så hon höll på att tuppa av. Hon bokstavligen släpade ut Eskilsson från klassrummet i öronen.
Eskilsson kunde vara en rolig kille.
För några år sedan så fick jag reda på att Eskilsson hade hängt sig i sin egen hall. Någon kom på morgonen för att hälsa på, dörren stod öppen och där hängde Eskilsson och dinglade.
Ensam.
Karlsson på taket hade en propeller på ryggen, idag har Eskilsson förhoppningsvis fått vingar på sin rygg.
Kanske möter han Astrid där uppe? Då hoppas jag att han frågar hur hon tänkte när hon skapade en sådan synnerligen obehaglig figur som Karlsson på taket. 




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 627 gånger
Publicerad 2011-11-03 18:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm