nu slår den ut i full blom
den mörka materien
som jag är gjord av

osynliga partiklar
av frätande förgiftning
suger i sig allt ljus

allt arbete jag lagt ner
byggt fasader för att täcka och skärma av
spelat roller av vad jag vill vara
allt det arbetet förgäves

jag ville vara sårbar
jag ville riskera
jag trodde jag stod pall

så kom första stormen och drog upp mig med rötterna
och jag lämnade kontakten med marken
mina konturer upplöses och jag har ingen känsla av mitt jag

ingen har lämnat
ingen har övergivit
ändå känner jag mig som en satellit i rymden
utan koppling till någon annan

finner inga ord till försvarstalet
mot mitt eget klander
istället matar jag hålet med självkritik

jag var inte gjord av trygghet
jag var inte byggd på stadig grund
jag var inte konstituerad för tillit

så hur kan jag älskas?